Kärlekens landskap förändras kontinuerligt. Låt oss peka ut några viktiga paradigmatiska skiftningar under de senaste hundra åren. Ett tydligt uttryck för en del av demokratiseringsprocessen i Sverige under 1900-talets inledande decennier, och som ledde till att allmän och lika rösträtt för män och kvinnor genomfördes 1921, var en förnyad syn på kärlek och sexualitet. Tiden präglades av politiska ansträngningar för sexuell upplysning och en ökad jämlikhet.
Från mitten av 1920-talet och framåt ägnade den norska journalisten och syndikalisten Elise Ottesen-Jensen sitt liv åt en omfattande och kontroversiell upplysningskampanj om samlevnadsfrågor. År 1933 bidrog hon till skapandet av en inflytelserik intresseorganisation; RFSU (Riksföreningen för sexuell upplysning). Hon blev dess första ordförande och innehade denna post fram till 1959.
Ottesen-Jensen kämpade för en humanisering av de svenska abortlagarna och en legalisering av preventivmedel. Hon var en ivrig förespråkare för sexualundervisning i skolorna och hennes idéer kom att påverka den svenska lagstiftningen.
År 1938 ändrades abortlagarna, till viss del som ett resultat av hennes inflytande. Fram till dess hade alla former av aborter varit olagliga. År 1942 rekommenderades skolorna att ge information i sexuella frågor till alla barn. Tretton år senare blev sexualundervisning i skolan obligatorisk.
År 1944 avkriminaliserades homosexualitet i Sverige och 1979 strök Socialstyrelsen homosexualitet från listan över psykiska sjukdomar. Därmed blev det möjligt för var och en att älska en annan människa oberoende av kön utan att av lagen betecknas som kriminell eller bli betraktad som psykiskt sjuk.
En annan viktig förändring är att gifta svenska par skiljer sig i betydligt större omfattning än tidigare. Under 2024 gick 21 672 par i Sverige skilda vägar enligt Statistiska centralbyrån. Det är fler skilsmässor än under hela 1800-talet. I slutet av 1800-talet skiljde sig runt 300 par om året och under hela seklet upplöstes 15 000 äktenskap.
Termen ”polyamori” sägs ha myntats av den amerikanska skribenten Morning Glory Zell-Ravenheart omkring 1990. Ordet återfinns numera i Oxford English Dictionary liksom i Svenska Akademiens ordlista (SAOL). Sedan 1990-talet har ordet polyamorös varit en del av det svenska språket, vilket bidragit till att frågan om den älskade personens exklusivitet fått en annan betydelse. Ordet, som också härstammar från en ny framväxande kärlekspraktik, indikerar att en enskild människa själsligen och kroppsligen intimt kan älska mer än en person samtidigt.
Skulle William Shakespeares Julia kunnat förlåta Romeo? Kan Romeo eller Christopher förlåta Julia i en analog situation
Skådespelarparet Julia Dufvenius och Christopher Wollter publicerade i början av september månad en uppmärksammad bok, ”Välkomna till vårt äktenskap”. I dagboksform beskrivs deras gemensamma liv och kärlekens utsatthet. Här tas ytterligare ett steg; den ena partens gränsöverskridande beteende förlåts slutligen reservationslöst och äktenskapet överlever.
I Skavlan & Sverige berättar Dufvenius att hon vill att boken skall ”hjälpa alla andra människor som är i samma situation som de har varit i.” Julia Dufvenius formulerar sig i ett annat sammanhang på följande vis; ”förhoppningsvis öppnar den [boken] upp för samtal i både det stora och det lilla.” Författarna betraktar boken som en form av självhjälpslitteratur; en populärpsykologisk framställning där man kan få en förståelse för att frågan om otrohet är komplex och mångfacetterad, liksom att det är möjligt att förlåta ett omfattande svek.
Vi lever i ett samhälle där mycket inom kärlekens fält har blivit lagligt och till stora delar accepterat. Det som fortfarande inte är skyddat av lagen är pedofili, tidelag och en sexualitet där samtycket inte respekteras. Mycket om än inte allt har blivit tillåtet.
Frågan kvarstår: Kan något inträffa i en kärlekshistoria, som är oförlåtligt, lämnar outplånliga spår och som slutligen upplöser den? Finns det något i kärleken som består och är okuvligt i förhållande till svikligt förfarande; något som konstituerar dess absoluta och transcendentala väsen? Vad krävs för att man fortfarande skall kunna tala om kärlek på ett trovärdigt sätt? Är kärleken gränslös eller bärs den upp av en gränssättande inramning?
En kvinna – Julia – har förmågan att förlåta sin man – Christopher – för hans upprepade svek.
Skulle William Shakespeares Julia kunnat förlåta Romeo? Kan Romeo eller Christopher förlåta Julia i en analog situation?
