Att hota, ljuga och skapa misstroende mot journalister i allmänhet och public service-journalister i synnerhet är SD-kläggets modus operandi. Syftet är att skrämma reportrar och misstänkliggöra deras rapportering.
Det är en välkänd metod inom högerextrema grupper och fick som bekant sitt tydligaste uttryck under Donald Trump, som utnämnde journalister till folkets fiende. Ett epitet som även ledande sverigedemokrater använt.
SD har dessvärre varit framgångsrika i detta arbete, vilket bland annat har gett avtryck i den senaste public service-utredningen. Det har även gjort public service-journalisterna extremt känsliga för att på något sätt framstå som partiska.
Det paradoxala är att just denna begripliga strävan gynnar SD än mer. Den har lett till att politiska reportrar inte klarar av att hantera de uppenbara lögnerna från Jimmie Åkesson.
Hans senaste bisarra påstående att Kalla Faktas granskning är en gigantisk påverkansoperation från det samlade vänsterliberala etablissemanget och att TV4 skulle gå i Socialdemokraternas ledband är som alla vet en ren och skär lögn.
Vissa av dem kan man avfärda som abderitiska fåntrattar, medan andra vet precis vad de gör.
Journalisterna vet inte hur de ska tackla det, vilket Payam Moula ger exempel på i Arbetet (24/5). Reportern frågar inte vad Magdalena Andersson tycker om lögnen utan vill ha en kommentar till Åkessons “retorik”.
Men det är inte partiskt att konstatera att något inte är sant. Det är att göra sitt jobb som journalist. Sant och falskt är inte en fråga om åsikter.
Vad som händer med journalisternas oförmåga (rädsla?) att hålla denna rågång är att de riskerar att förstärka desinformationen i stället för att blottlägga den.
Till slut vet vi inte vem vi kan lita på, vilket i sin tur bereder väg för mer desinformation och lögner. Och där allt blir lögner, brukar den största lögnen vinna, som redan Hitler konstaterade.
Ola Larsmo beskriver i DN tillståndet som att en “ontologisk ångest” uppstår (20/5). Fakta och sanning blir blott till åsikter. Själva syftet är att vi ska tvivla på vad som är vad.
Men trots reportrarnas strävan att försöka vara opartiska blidkar de varken SD eller högertyckare. Invektiven och misstron mot journalister haglar i sociala medier, där SD får god hjälp av riksdagsledamöter från regeringspartierna. Vissa av dem kan man avfärda som abderitiska fåntrattar, medan andra vet precis vad de gör. Även de ingår i ekosystemet som befäster den politiska lögnen och grumlar vad som är sant eller falskt.
Det är en god journalistisk dygd att sträva efter opartiskhet och neutralitet i rapporteringen. Men när lögnen släpps in som metod i politiken, måste journalisterna vara vaksamma.
Att söka sanningen är också en dygd.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Kristersson förstår inte vilket hot SD utgör
LÄS MER:Evidens är all dumhets moder
LÄS MER:Det finns inga hållbara argument för dödshjälp
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
