Mikael Ekegren: Jag blev arkitekt för att skapa en skönare värld

Det diskuteras arkitektur nuförtiden, klassisk arkitektur. Det är en både logisk och välkommen diskussion. Men jag tror tyvärr att den även är praktisk, för politiker och byggföretag, då den skymmer en minst lika viktig fråga: den pågående massiva exploatering som skapar mörka och dystra kvarter.

I en undersökning från Novus i vintras ville 44% ha mer klassisk arkitektur i det samtida byggandet. Folk fick även rangordna diverse kvalitéer de efterfrågade i sitt boende där ”funktionalitet och bekvämlighet” hamnade överst. Klassisk arkitektur kan förstås vara funktionell men det är ju annars den modernistiska arkitekturens paradgren.

Debatten är ändå omfattande och politiken har hakat på, så till den grad att det starkaste partiet i Göteborg låter en tjänsteperson rita ett alternativförslag till en universitetsbyggnad på Götaplatsen. Som denna tidning publicerar – medier har alltså också hakat på. Det visar om inte annat att det finns ett brett intresse för arkitektur. Och det är förstås bra.

Jag valde att bli arkitekt för att jag ville bidra till en skönare värld. Jag kunde inte begripa hur ett rikt land som Sverige kan ha en så torftig byggd miljö, något jag tycks dela med Erik Schüldt i Expressen. Med välståndet ökade visserligen funktionaliteten, men omsorgen i formgivningen av byggnader och stadsrum minskade. En paradox. Och kontinuiteten med vacker och robust äldre arkitektur var bruten, i synnerhet inom det modernistiska stadsbyggandet som avskaffade den historiska stadens gårdar, gator och torg.

Det handlar om skala och ljus i stadsrummen, men även om omsorgen om material, detaljer och proportioner i byggnadernas gestaltning

Det finns enligt min mening goda skäl att lära av den arkitektur som skapades innan 30-talet – föredömliga modernistiska miljöer, som 50-talets folkhemsbyggande, står också att finna men de är inte många. Det handlar om skala och ljus i stadsrummen, men även om omsorgen om material, detaljer och proportioner i byggnadernas gestaltning. Vi bör inspireras av det som uppskattas och fungerar, men inte kopiera. För varje tid, även traditionsbundna, har bidragit till utveckling.

Mikaela Blomqvist i denna tidning är inne på samma spår. ”Att bygga en jugendkyrka 2023 är inte samma sak som att bygga en jugendkyrka 1923”. Jag skulle vilja hävda att det heller inte går, rent praktiskt. Jugendstilen, var dyr redan på sin tid och det hantverkskunnande som krävs är bortrationaliserat. Det enda man kan vara säker på är att samtida försök att kopiera leder till sämre resultat än originalet: det haltande självförtroendet och den bristande förmågan uttryckt i sten. Återstår alltså att utveckla, men gärna på konventionens grund.

Det bråkas nu mycket med arkitekter, och de beskylls bland annat för att inte delta i debatten. Tja, de flesta är ju konsulter på en marknad och behöver hålla sig väl med politiken och beställarna, annars hotar uppsägningar på kontoret. Att arkitekter arbetar på någon annans uppdrag, ofta självmedvetna fastighetsägare och byggföretag, innebär att ansvaret också ligger någon annanstans. Och byggföretag vill göra affärer och är inte överdrivet intresserade av vackra material och proportioner.

Men visst finns det skäl för självrannsakan inom delar av arkitektkåren.

Arkitekter är experter på att skapa byggnader och stadsrum som tjänar mänskligheten. Arkitektur är brukskonst. Men här och där – även om det inte är så vanligt i vårt pragmatiska land – finner man en inställning som liknar konstnärens, den att man tillhör ett avantgarde som bör röra om i grytan med sin radikalitet. Den attityden är sällan fruktbar.

En och annan hög kontorsbyggnad med visuell kraft förgyller möjligen vår stad, men de flesta är trots sina försök till intresseväckande gester bara sorgsna klumpar sammanpressade på för liten yta, en slags byggföretagsmodernism.

Exploateringsintresset är fortsatt på offensiven och politiken hejar på. Det som hänt de senaste åren är att en helt ny skala uppstått i Göteborg. En och annan hög kontorsbyggnad med visuell kraft förgyller möjligen vår stad, men de flesta är trots sina försök till intresseväckande gester bara sorgsna klumpar sammanpressade på för liten yta, en slags byggföretagsmodernism.

Och bostadskvarter uppförs med en genomsnittshöjd på 8-10 våningar, givetvis i sluten form så att än mindre ljus når lägenheter, gårdar och gator – vi får inte glömma att Göteborg ligger långt upp på klotet där många av oss törstar efter ljus om vintern. Dessa genuint dystra miljöer kommer inte att hålla dem som har möjlighet att flytta kvar särskilt länge, om bostäderna ens går att sälja med nuvarande ränta.

Därför är det hög tid att inte bara prata om stil utan också om skala.

Fotnot: Mikael Ekegren, lektor i arkitektur på Chalmers och praktiserande arkitekt

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Det är förslappat att tro att skönheten är tidlös

LÄS MER:Plötsligt finns det hopp för våra drömmar om det förflutna

LÄS MER:Därför är arkitekter så illa ansedda

Mikael Ekegren