Dokumentärserien “Gud som haver barnen kär” bygger på intervjuer med unga människor som vuxit upp i och skadats av religiösa rörelser. De kommer från Jehovas vittnen, Pingstkyrkan, Svenska evangeliska kyrkan men också islam. Intervjuerna följer olika teman som kyskhetskultur, upplevelsen av att Gud vet vad man tänker och tron på demoner, vilket varvas med analyser av experter.
Rebecca som är ett före detta Jehovas vittne berättar om att hon var “ett väldigt drömmande barn, nyfiken, kreativ och fantasifull” och hur hennes tro skambelade detta. Religiösa rörelser har många gånger begränsat det kreativa uttrycket. Guardian rapporterade nyligen om en händelse i Tennessee som livesändes där en pastor anordnade bokbål av romanerna om Twilight och Harry Potter( 4/2). Pastorn menade att verken var demoniska. Uttalat fiktiva fantasier upplevs som ett hot mot de som tror att övernaturliga världar och varelser är en realitet.
Ungdomarna i dokumentärserien talar mycket om tron på att de var omgivna av onda andemakter som kunde angripa dem när som helst. För att skydda sig från dessa demoner räcker det inte med att försöka handla gudaktigt – man måste också tänka och känna rätt. Madeleine som växte upp i Södermalmskyrkan säger att hon fick en färdig manual av kyrkan: “Så här ska du bli, så här ska du bete dig, så här ska du tänka och må.” Gudaktighetens hammare smider på så sätt om de troende mot det demoniska städet. Som professorn i religionsvetenskap David Thurfjell säger i tv-serien internaliserar de troende maktens, det vill säga det religiösa systemets, syn på sig själva. De blir sina egna poliser.
För att skydda sig från dessa demoner räcker det inte med att försöka handla gudaktigt – man måste också tänka och känna rätt.
Rebecca lärde sig känna skam för att vilja utforska sin kreativitet eftersom det var något världsligt och själviskt, djävulska frestelser som tagit sig in i hennes hjärna. Liksom hon växte jag upp i Jehovas vittnen och tyckte tidigt om att både läsa och skriva litteratur. Ju äldre jag blev, desto hårdare slog den inre polisens batonger och tidvis sattes handbojor på mig så att jag inte kunde skriva någonting alls. Jehovas skrivblockering. Men jag återvände alltid till brottsplatsen.
Många tror nog att man helt enkelt kan ägna sig åt att skriva eller på annat sätt uttrycka sin fantasi i hemlighet utan betänkligheter, men dokumentärserien visar hur främmande ett sådant tankesätt är för den som fostrats till att Gud ser och hör allt. Den sekulariserade individen har ofta svårt att förstå hur den troende formas av församlingskollektivet som på olika sätt ofta stänger ute omvärlden. Mot sådant fungerar inget hemlighetsmakeri.
Manualtänkandets batonger slår även mot språket. Det måste vara gudaktigt. Metaforer och och andra stilistiska figurer som kommer för nära syndens alfabet handbojas. Församlingen blir en fängelsemur för fantasin. Går man för långt hamnar man i en isoleringscell av skam. Hur långt kan man gå i skildringen av en syndig värld utan att själv bli en del av den?
Mellan bokpärmarna kan vi bli något annat än vad vi är, bete oss på sätt vi aldrig skulle göra, tänka tankar som är motsatsen till våra egna och må på sätt som vi i vanliga fall undviker. Vi kan när som helst slå samman pärmarna och avfärda det som en påhittad berättelse. På så sätt utövar litteratur en vänlig övertalning av oss. Den når delar av oss som en mer cerebral argumentation har svårare att beröra. Den låter oss bli något annat än det vi är och samtidigt talar den om vilka vi är. Inte undra på att religiösa rörelser så ofta vill begränsa vad man ska få läsa och skriva.
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
