Vy över Stockholm, Göteborg och Malmö.
Vy över Stockholm, Göteborg och Malmö. Bild: TT

Björn Werner: De som lever med gängkrigen röstar inte på SD

Om storstädernas väljare hade fått bestämma hade makten gått till de rödgröna. Detta trots att det är just i storstäderna som problemen med gängbrottslighet – en av valets stora frågor – är störst.
GP:s kulturchef Björn Werner försöker förstå denna paradox.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

ANNONS
|

Makten balanserar på en knivsegg, med fördel för den blåbruna borgerligheten. Men utgick man bara från hur storstäderna röstar till riksdagen vore valet redan vunnet. I Stockholm, Göteborg och Malmö har valet nämligen solklart hamnat på en trygg fördel för de rödgröna.

Det låter paradoxalt. Borgerligheten och SD har gjort allt för att få valet att handla om gängbrottsligheten. Ändå röstar de tre städer där problemet är allra mest utbrett inte på dem. Hur är det ens möjligt?

Lyssnar man på den brittiske journalisten David Goodhard verkar det som ett typiskt utslag för skillnaden mellan “somewheres” och “anywheres”. Ni vet, idén att det i storstäderna bor en välutbildad, liberal elit av så kallade “anywheres” som inte identifierar sig med platsen de bor på så mycket som sina värderingar och sin livsstil. En specifik urban kultur som har mer gemensamt med andra storstäder runt om i världen än de har med resten av landet. Till skillnad från “somewheres”, folk boende utanför de stora städerna som identifierar sig med platsen de bor på och kommer från.

ANNONS

Många väljare utanför storstäderna behöver inte förhålla sig aktivt till gängkrigen

Och ja, till viss del kanske Goodhards teori stämmer. Synen på gängbrottslighet är ju både en bildningsfråga och en värderingsfråga. Forskningen har sedan länge slagit fast att de där hårda tagen som borgerligheten utlovar inte kommer stoppa roten till problemet. Vi vet också att det grova våldet förutom bland gängen inte alls ökar utan är på väg nedåt. Repression verkar inte vara lösningen.

Men – minst lika viktigt – är att detta var ett val som handlat om att ingjuta rädsla. Och vad är rädsla om inte skräcken inför att förlora något man har. Nästan alltid trygghet.

För det är klart – den som måste förhålla sig till gängbrottsligheten i sin vardag är precis lika intresserad av att bli av med den som alla andra. Men det är också naturligt att man hellre ser konkreta, långsiktiga åtgärder än plakatiga löften om att spärra in och skicka hem till Långbortistan.

Det är något annat på avstånd. Många väljare utanför storstäderna behöver inte förhålla sig aktivt till gängkrigen. Desto lättare då att anspela på skräcken inför att detta “något” en dag ska hända dem. Exakt vad som är faran för den enskilda väljaren behöver man inte ens gå in på (ska man vara rationell är det nämligen inte det farligaste problemet för gemene man). Det räcker med rädslan. Magkänslan. Spärra in buset. Sparka ut dem ur landet.

ANNONS

Det kanske är en politisk taktik som räcker för att vinna ett val. Men inte tusan kommer det att lösa problemet.

Läs mer av Björn Werner:

LÄS MER:Recension: ”Mitt ibland oss” av Evin Cetin och Jens Liljestrand

LÄS MER:Lobbyisterna är valets verkliga vinnare

LÄS MER:Kultursidorna ska stå upp mot dem som hotar kulturen

Missa inget från GP Kultur!

Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.

ANNONS