Dagen efter valet 2010 samlades tusentals av oss på Götaplatsen, klädda i svart. Det kallades “Sorgetåget”, men hade ingen arrangör, bara några tjugoåringar på Facebook som hade reagerat med bestörtning på att Sverigedemokraterna tagit sig över riksdagsspärren. Under natten till måndagen hade vi blivit många, från höger till vänster eller inget alls. Alla var arga och ledsna.
Jag har aldrig gått i demonstrationståg – vare sig förr eller senare – men just denna gång kändes det så snövitt enkelt. Nazistbefläckade partier förtjänade ingen plats i riksdagen.
Vi vandrade dystert mot Järntorget. Ropade av någon anledning “Inga rasister på våra gator”. Några viftade med facklor. Trodde någon att det spelade roll för kommande valresultat? Knappast. Vi insåg redan då att det inte precis skulle skrämma bort några väljare från SD. Så funkar inte protester.
Ändå var det rätt att gå där. Det var en fullt rimlig ryggradsreflex mot att antidemokratiska krafter nästlat sig in i vårt främsta demokratiska forum.
Det har gått tolv år sen dess. Partiet är detsamma, politiken de står för samma – men de har svällt upp som en blöt brödbit till att, enligt många mätningar, nu vara näst störst i Sverige.
Partier som Sverigedemokraterna har en lång tradition av att så fort de kan försöka inskränka såväl pressfrihet som kultur.
Att många riksdagspartier under denna period successivt släppt garden mot både SD och deras politik vet vi redan. Det känns som att vi inte pratat om annat än borgerlighetens eventuella samarbete med SD den här valrörelsen. Men normaliseringsprocessen gäller oss alla. 2014 var demonstrationståget mot SD mindre och föregicks av långa diskussioner om det verkligen var rätt av vanligt folk att rassla med nyckelknippor på Jimmie Åkessons torgmöten. Jag gick inte. Rasslade inte heller för den delen. 2018 såg jag inte röken av någon demonstration. SD var här för att stanna, inget att göra något åt.
Men en plats har länge stått fast vid 2010-talets upproriska anda: svenska kultursidor. Här finns en djupt inrotad, ibland lite Torgny Segerstedt-romantisk idé om att vi har ett ansvar att hålla rent mot fascismen. I detta ligger också ett direkt egenintresse: populistiska partier som Sverigedemokraterna har en lång tradition av att så fort de kan försöka inskränka såväl pressfrihet som kultur. Ungerns ledande parti Fidesz hårda tag mot landets fria journalistik är ett närliggande exempel. Att bemöta sådana partier med konfrontation är därför inte bara moraliskt korrekt utan också existentiellt nödvändigt.
Eller, det har i alla fall varit så. För också där har normaliseringen gått sin gilla gång. Svenska Dagbladets kulturchef Lisa Irenius har i en uppmärksammad text i dagarna gått till angrepp mot DN Kultur (9/7). Under den talande rubriken “Alla på DN Kultur tycker samma sak” anmärker hon på att tidningen under valrörelsen publicerat en så strid ström av SD-kritiska texter. Att bara kritisera – och inte försöka förstå – spär bara på polariseringen i samhället menar hon.
Förståelsen och protesten måste kunna få gå hand i hand.
Det låter bra. Rätt till och med. Men tyvärr är det också en intellektuell återvändsgränd. För visst är det viktigt att förstå varför främlingsfientliga partier växer och vad det innebär för vårt samhälle (Aftonbladet Kultur har på senare tid varit föredömliga i detta med djupt insatta texter från forskare som Cas Mudde (24/8) och Sheri Berman (4/9)).
Men, och detta är ett stort men – analysen och protesten måste kunna få gå hand i hand. Dagen efter valet kommer inga stora protester att hållas. Att vi lever i ett samhälle som inte längre orkar visa sin offentliga avsky mot Sverigedemokraternas ökade inflytande är inte ett tecken på intellektuell mognad. Det är ett tecken på resignation och defaitism.
Måtte den aldrig nå kultursidorna.
Läs mer av Björn Werner:
LÄS MER:Recension: ”Mitt ibland oss” av Evin Cetin och Jens Liljestrand
LÄS MER:Cwejman och Werner: ”Är det förflutna en belastning för SD och V?”
LÄS MER:Därför rasar Håkan-fansen över Greta
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
