Kulturdebatt: Bildning sker i praktiken – inte i teorin

Andreas Norlén, riksdagens talman, ger ut en guide till svensk poesi. Han vill att fler ska hitta till det svenska språkets lyrikskatter. Ett initiativ det bara finns gott att säga om. Som författare och förmedlare av litteratur applåderar vi alla insatser som kan leda till ökad läsning. Inte minst av poesi, som många uppfattar som en svårflirtad genre.

Samtidigt går det inte att komma ifrån intrycket att talmannens bokprojekt är i linje med den nuvarande regeringens agerande på kulturområdet. Den ena handen plockar fram en kanon över vad människor ska läsa för att bli bildade i svensk kultur, medan den andra plockar bort medel från de verksamheter som i praktiken ägnar sig åt skapande av bildning.

Att det satsas på skolbibliotek är en nödvändighet – applåd igen! – oavsett vad Timbros ”välfärdsansvariga” dillar om. Den som vill mäta litteraturens nytta med linjal har ställt fel fråga. Hur lång är litteraturen? Ja, vad ska vi med svaret på det? Däremot är det relevant att fråga sig hur långt människor har till litteraturen. Och hur avståndet kan överbryggas.

En kanon, säger Parisa Liljestrand (DN 12/4). Vad en sådan i praktiken skulle göra för att skapa bildning är oklart.

I sitt svar på Svenska Akademiens beskrivning av begreppet kanons släktskap med ”rättesnöre”, ”regel”, ”riktlinje” et cetera – och framlyftande av den organiskt skapade kanon – tycks Parisa Liljestrand sätta likhetstecken mellan en statligt framtagen kanon och en mer tillgänglig bildning.

Kanon ska vara en karta och ge nycklar. Men litteraturskatten är inte inlåst. Däremot kan det behövas någon som visar vägen till den.

Gör följande experiment: gå till ett bemannat folkbibliotek och säg att du skulle vilja läsa en klassiker – jag lovar dig att den utbildade bibliotekarien kommer att kunna ge dig mer än ett förslag på var du kan börja.

För att på allvar sänka tullarna till bildningens förlovade land är det bibliotekarier, förmedlare och folkbildare som behövs. Just det som Liljestrands regering – på flera viktiga punkter – gjort kraftiga nedskärningar på. Studieförbunden, som är en viktig mötesplats på gräsrotsnivå där bildning skapas, får inte det stöd som behövs.

Kulturrådet tilldelas inte tillräckliga medel för att täcka de behov som finns för den redan befintliga infrastrukturen för läs- och litteraturfrämjande arbete i landet som dels ger allmänheten ett kulturutbud. Dels ger yrkesverksamma kulturskapare arbetstillfällen som gör att de kan försörja sig och ha råd att skapa ny kultur och litteratur så att det även i framtiden finns ett kulturarv att ta hand om.

Det är just detta som behövs: litteraturförmedling i praktiken – inte i teorin.

Bland dem Statens kulturråd fördelar medel till finns centrumbildningarna. 13 rikstäckande organisationer som tillsammans har över 13.000 yrkesverksamma medlemmar som skapar kultur och föreställningar som når minst 2,4 miljoner personer per år. Författarcentrum är en av dessa. Vi förmedlar närmare tretusen författarbesök per år, inte minst till skolor och bibliotek.

Trots vårt massiva arbete fick centrumbildningarna sänkt stöd i år, med hänvisning till budgeten.

Det samma gäller litteraturstödet: papperskostnaderna ökar, men budgeten för att stötta förlagens utgivning har krympt. Det betyder mindre pengar för dem som ser till att författarnas manus blir till böcker som allmänheten kan låna eller köpa. I förlängningen också en mindre och mer strömlinjeformad utgivning. Vilket drabbar författare som får svårare att försörja sig. Men också läsarna, vilka stödet är avsett för.

Statens Kulturråd ger också bidrag till den växande livelitteraturen. I år fick till exempel viktiga festivaler och uppläsningsscener som Littfest i Umeå, Bokdagar i Dalsland och Författarcentrums västs forum för poesi och prosa sänkta bidrag.

Faktum är att trycket att få skapa läs- och litteraturfrämjande arrangemang som når en publik har blivit så stort att Svenska Akademien – som också är en instans som stöttar med medel för dylikt – inte kommer ha möjlighet att på samma sätt som tidigare möta behovet.

Ironiskt nog står Svenska Akademien alltså inte enbart för en kultursyn där en kanon snarare ska betraktas som en allmänning vi alla rår över än ett styrmedel (se Mats Malms artikel i DN 10/4). De har också i praktiken tagit ett ansvar för att ny kultur, litteratur och bildning ska bli till och komma allmänheten tillgodo på områden där regeringen retirerar i full galopp med sin skramlande kanon.

En annan ironi är att Parisa Liljestrand i sin DN-artikel exemplifierar (ja vad?) försvaret av idén med en konstruerad kanon med hjälp av ett författarbesök som Abdulrazak Gurnah gjorde i samband med att han tilldelades Nobelpriset.

Det är just detta som behövs: litteraturförmedling i praktiken – inte i teorin. Ett författarbesök av en person som tilldelats ett pris av den institution som också ser till att nya festivaler, författarbesök och litteraturprojekt kan komma till stånd. Medan staten skär ner på resurserna till sådana initiativ.

Det finns en litterär allmänning: bibliotek. Det finns en infrastruktur i form av centrumbildningar som når ut i hela landet och bland annat ägnar sig åt att förmedla författarbesök. Nya litteraturfestivaler startas och de etablerade drar stor publik. Ge mer pengar till allt detta och liknande projekt, Parisa Liljestrand, så att vi som har i uppdrag att ägna oss åt att väcka läslust och nyfikenhet på språk och litteratur kan få göra det!

Vem vet: får vi tillräckligt med medel kanske vi kan skicka ut Andreas Norlén på en rikstäckande uppläsningsturné med sin antologi under armen.

Martin Engberg, ordförande Författarcentrum Riks

Hanna Jedvik, ordförande Författarcentrum Väst

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Möjliggör en värld där läsandet sker av lust

LÄS MER:Göteborgs politiker, tänk om kring kulturbudgeten

LÄS MER:Författare: Varför är Sverige sämre än Norge?

Kulturdebatt