Det finns en text jag ofta återkommer till i överhettade tider. Jag läste den när de sociala mediestormarna piskades upp i samband med metoo, jag läste den när pandemins olika profeter föll i mun på varandra och jag läser den nu, i dagar av terrordåd och krig.
Det är en pjäs av den amerikanske författaren John Patrick Shanley, med titeln ”Doubt”. Och som blev film med Meryl Streep och Philip Seymour Hoffman 2008.
På ett yttre plan är det egentligen ingen märkvärdig historia. ”Doubt” handlar om en katolsk skola, där rektorn, en nunna, drabbas av misstanken om att en präst har förgripit sig på en av eleverna. Ju fler bevis hon anser sig få för sin sak, desto mer radikal blir hennes kamp för att få prästen avskedad.
Finessen med ”Doubt” är att själva skuldfrågan i pjäsen förblir oklar. Det kan förvisso mycket väl vara så att nunnan har rätt, att det faktiskt är en pedofil som döljer sig under prästkåpan – flera uppgifter i pjäsen talar till och med för det. Men det kan lika väl vara tvärtom, att det rör sig om hjärnspöken, indicier och vittnesuppgifter silade genom de förutfattade meningarnas filter.
På så sätt blir ”Doubt” en kritisk studie i rättfärdighet och drevlogik, en skildring av den starka övertygelsens regim. Och som på ett lågmält sätt understryker vikten av en djävulens advokat – att någon, också i ett känslomässigt upptrissat läge, där mycket talar för att det förhåller sig på ett bestämt vis, påtar sig ansvaret att säga: ”Men om det inte är så? Om det vi ser och tror visar sig vara fel?”
Eller som Tage Danielsson en gång uttryckte det i en sentens som närmast förvandlats till en klyscha: ”Utan tvivel är man inte riktigt klok.”
Läser jag Shanley rätt är det själva poängen med ”Doubt”: att det civiliserade samhället kräver av oss att vi tvivlar. Att vi inte bara ifrågasätter andras bevekelsegrunder, utan också våra egna och oss själva. Att det är det som skiljer oss från fundamentalister och utgör vårt immunförsvar mot hysteri, inskränkthet och förenklingar. Som gör oss till demokrater.
Eller som Tage Danielsson en gång uttryckte det i en sentens som närmast förvandlats till en klyscha: ”Utan tvivel är man inte riktigt klok.”
Mot bakgrund av både den digitala utvecklingen och det informationsöverflöd som vi nu har att hantera på daglig basis kan det ibland finnas skäl att fråga oss om vi verkligen tvivlar i den utsträckning som faktiskt behövs i ett samhälle.
Under stora nyhetshändelser har den binära stämningen på framför allt sociala medier kommit att skrämma mig allt mer. Jag tycker mig se en tendens där vi avstår från att väga in frågetecknen i våra ställningstaganden, i rädsla för att framstå som passiva. Blodet hinner knappt torka på marken innan vi anslutit till våra respektive åsiktsgemenskaper och skyttegravar.
Det har varit extra tydligt under den tid som gått sedan terrororganisationen Hamas fullkomligt vedervärdiga massakrer på civila israeler. Det sägs ibland att det är medierna som är själva budskapet. Om det stämmer är det ett dystert sådant som de senaste veckorna förmedlats genom X, tidigare Twitter, och Facebook. Där somliga debattörer, samma dag som pogromen inträffade, retirerade till sin bestämda politiska uppfattning och gav sig ut i ärendet att ”nyansera” Hamas dåd. Eller relativisera dem. Eller gå till angrepp mot en partiledare som uttryckt sin bestörtning över det som sker.
Vi är våra intressens, politiska uppfattningars och, ja, fördomars fångar
Andra har dragit sig för att se de mänskliga katastroferna på motsatt sida. Hundratals dödsoffer efter en raketbeskjutning – människor – skyfflas fram och tillbaka bland debattörer på sociala medier i frågan om vem som bär den egentliga skulden, som om de vore en puck i ett tv-spel. Utan att någon med säkerhet ännu vet vad som hänt.
I veckan skrev Emanuel Karlsten en belysande text här i GP Kultur om uppgiftsöverflödet på sociala medier och hur den efterföljande tvärsäkerheten blivit både AI- och informationskrigets farligaste produkt.
”Ju större valfrihet vi har, desto mer selektiva måste vi bli”, skriver Karlsten. ”Desto mer selektiva vi är, desto större betydelse har våra intressen, vår motivation eller politiska uppfattningar för vad vi tror. Alltså: Det blir viktigare att något ’känns’ rätt, än att det är rätt”.
Jag befarar att det är en helt korrekt analys. Vi är våra intressens, politiska uppfattningars och fördomars fångar i betydligt högre utsträckning än vi själva inser. Och borde just därför oftare göra osäkerhetsfaktorn till vår vän. I synnerhet när trosvissheten är som allra störst – för i den fasta övertygelsen lurar avhumaniseringen.
I ”Doubts” slutscener lyckas till exempel den tvärsäkra och rättfärdiga nunnan till slut få prästen sparkad. För att uppnå det har hon fått tillgripa etiskt allt mer tveksamma åtgärder, förloppet har för henne förvandlats till en helig kamp. Men känslan av triumf vill ändå inte infinna sig, kort senare bryter hon samman inför en kollega.
”Vad är det, syster?” frågar kollegan.
”Jag hyser tvivel!”, säger nunnan, liksom häpen inför sin tvehågsenhet. ”Jag hyser sådana tvivel!”
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:I ”Tillsammans 99” återstår bara käbblet och bakfyllan
LÄS MER:Så kan Västlänken användas i kampen för Gui Minhai
LÄS MER:Håller vi på att drunkna i kulturens skval?
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturchef Johan Hilton tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
