Det finns ett gammalt uttryck om att vara vänster när man är ung och höger när man är gammal, om brist på hjärta och hjärna. Varenda människa som lutat vänsterut som unga har fått höra det, ofta från någon äldre, mer borgerligt lagd släkting.
Jag trodde däremot aldrig att jag skulle få höra det eka i en film av regissören Lukas Moodysson. För någonting väsentligt har hänt med tonen i den bioaktuella ”Tillsammans 99”, en uppföljare till Moodyssons nostalgiska skildring av 70-talsvänsterns kollektiv ”Tillsammans”. I uppföljaren, som utspelar sig 24 år senare, har den typiskt moodyssonska värmen ersatts av en påfallande uppgivenhet. Frågan är rentav om inte det här kan vara en av de mest desillusionerade filmerna på senare år i Sverige.
Upplägget är förvisso både klassiskt och lite förutsägbart. I ”Tillsammans 99” samlas rollfigurerna från den första filmen för en återträff. Endast två av de ursprungliga medlemmarna klamrar sig fortfarande kvar vid kollektivet och lever nu i livsstilens vrakrester: hemslöjd, maoistisk kitsch och familjeråd. Själva aktivismen, den politiska övertygelsen, har dock till stor del spätts ut med antingen rödvin eller new age, meditation och existentiell ångest i en deppig mexitegelvilla på Västgötaslätten.
Men det finns även något i Moodyssons intresse för trasiga, klängiga kvinnor som med åren har börjat kännas allt mer... tja, mögligt.
De gamla medlemmar som lösgjorde sig och nu för en kväll återvänder för ett sista fylleslag hemföll å sin sida till 80-talets individualistiska motrörelse och satsade på sig själva: blev estetiskt introverta författare med anspråk på en stol i Svenska Akademien, tv-producenter och moderata brandtalare som vill göra upp med vänsterns alla blindfläckar. En av dem är, talande nog, helt besatt av mögellukten i huset, symbolen för den gemenskap som här har luckrats upp och vittrat sönder.
Inte ens representanterna för det stora kollektiv man en gång sade sig kämpa för – arbetarklassen – visar i filmen något större intresse för vare sig politiken, samhörigheten eller det förgångna. Lisa Lindgrens vårdbiträde Elisabeth dansar (förståeligt nog) hellre med epadunk-kidsen i grannhuset än med de vänligt nedlåtande och medelklassiga ex-proggarna från kollektivet.
Och barnen som växte upp där? De vill inte komma på återföreningen alls, tycks proppmätta på allt vad fri kärlek, alternativkultur och politiska uppsträckningar heter. En av dem har till och med bytt sitt originella namn mot ett svennigare, för att markera distans.
Så långt själva uppgivenheten. Men det finns även något i Moodyssons intresse för trasiga, klängiga kvinnor som med åren har börjat kännas allt mer... tja, mögligt. I ”Tillsammans 99” förkroppsligas denna typ av Lena, psyksjuk sedan decennier och något av ett socialt svart hål: så fort hon äntrar rummet dras alla in i hennes mörker. Anja Lundqvist är fullkomligt fenomenal i rollen, obrottsligt lojal med varenda nyck, vartenda väderomslag i Lenas psyke.
Men rollfiguren har samtidigt en slående likhet med flera andra av Moodyssons kvinnliga energitjuvar. Inte minst den sköra flickvännen i Moodyssons (underskattade och på många sätt ljuvliga) tv-serie ”Gösta”. Där baxar den självuppoffrande barnpsykologen Gösta runt på sin Melissa, en ältande och depressiv blodigel som med snyftig röst suger snällheten ur sin kille och skjuter över allt emotionellt arbete på honom. För att till slut dumpa honom – han är helt enkelt för lyhörd och anpassningsbar.
Något liknande händer naturligtvis mellan Lena och hennes bussige kavaljer Göran också, både i ”Tillsammans” och ”Tillsammans 99”. Ju mer Göran ger, desto mer avmätt blir Lena.
Dessa kontrastpar – Lena/Göran och Melissa/Gösta – kan åtminstone delvis ses som ett lån från Bertolt Brecht. Precis som den tyske teatermakaren och hans pjäs ”Den goda människan från Sezuan”, intresserar sig Moodysson ofta för hur logiken i själva samhällssystemet underminerar försöken att göra gott, att människan och alla hennes fel, brister och hopplösa behov kommer emellan.
Det intressanta – eller problematiska, beroende på hur man ser det – är att den person som vill göra rätt, hos Moodysson, ofta är en mycket mild, god och självuppoffrande man. Och att flera av kvinnoporträtten i ”Tillsammans 99” är just antingen gnällspikar, manipulativa dårfinkar eller, som Jessica Liedbergs Anna, njugga och självupptagna 70-talsfeminister som beskyller den yngre generationen för att sakna vördnad för deras kamp.
Det gör inte ”Tillsammans 99” till en vare sig bättre eller sämre film – personligen tycker jag mycket om den. Men vadandet i alla dessa motbjudande, apatiska eller ömkansvärda personligheter gör den genuint överraskande – i synnerhet i jämförelse med sin föregångare. ”Tillsammans” trodde till syvende och sist att det ändå, trots alla ideologiska vurpor och skygglappar, fanns någonting som gemenskap. Om inte annat så genom en förbrödrande fotbollsmatch i trädgården. I ”Tillsammans 99” återstår endast käbblen och den oundvikliga bakfyllan.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: ”Tillsammans 99” i regi av Lukas Moodysson
LÄS MER:Lukas Moodysson: ”Jag läser inga recensioner”
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturchef Johan Hilton tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
