Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
1/3

Strängheten har satt avtryck i konsten

Allt är eteriskt skönt, men jag saknar något riktigt vasst som kan störa den fjäderlätta idyllen, skriver Sara Arvidsson som sett Britt Ignells känsla.

konst

Britt Ignell

Då, nu - under tiden

Bohusläns museums konsthall

t o m 18 november

För Britt Ignell är konsten ett ”kitt som håller ihop allt”, ett sätt att leva. I hennes utställning – Då, nu – under tiden på Bohusläns museums konsthall antar tiden en flytande form och därför beskriver hon utställningen som ”delvis retrospektiv”. Hon pendlar friskt mellan teckning, text och skulptur. Hennes perspektiv är närmast holistiskt.

Men trots Ignells aversion mot att låta sig kategoriseras är det främst skulpturerna som är hennes signum och det är likaså de som framträder mest i detta sammanhang. Utställningen tar avstamp i hennes tidiga arbeten från 90-talet, vilka skapades ett halvt decennium efter debuten i Göteborg. Flera objekt från denna period har installerats i Västerhallen. Mina ögon dras direkt till en sockel som står i rummets mitt. Ett kluster av organiska skulpturer i betong och gips sprider ut sig över dess plana yta, somliga är subtilt erotiska, med runda former som för tankarna till magar, rumpor och könsorgan. De tycks vara på väg att utvidgas och det hårda materialet ter sig därför märkligt mjukt. Liksom Louise Bourgeois konst, som konstnären verkar beundra, frammanar den kroppsliga associationer utan att bli överdrivet explicit.

Konsthallens största sal tillägnas den nya serien Reminiscenser– florstunna resinskulpturer som klättrar på väggarna eller dinglar från taket. De skulle kunna föreställa bokstäver i ett okänt alfabet eller mikroskopiska observationer av naturen. Formerna befinner sig någonstans mellan det figurativa och abstrakta och är svåra att definiera. Ignell har velat teckna upp ett slags tredimensionell väv, som greppar tag i rummets volym. Det är fascinerande, inte minst en skör kedja som ser ut att vara gjord av metall och vilken stund som helst verkar vara på väg att brista och trilla ned från taket. Allt är eteriskt skönt, men jag saknar något riktigt vasst som kan störa den fjäderlätta idyllen.

När jag senare läser Ignells dagboksliknande betraktelser– vilka har publicerats i boken Reminiscenser – framträder en person med strikt arbetsmoral. Hennes konstnärliga verksamhet upphöjs över kontorslandskapets arbete: ”Vad lyckligt lottad jag är som slipper ett sådant liv. Jag har ett liv där mina egna tankar hörs”. Dessa rader gör mig ganska provocerad – vad vet Britt Ignell om alla dessa människor som går till sina kontor varje morgon, de är knappast en sluten enhet. Boken innehåller fler passager som får mig att studsa till, som när hon beskriver sitt val att identifiera sig med män istället för kvinnor, eftersom de senare aldrig levde ett liv hon ville leva: ”De gjorde sig små. Så som kvinnor ofta gör för att inte skrämmas. Kompetenta kvinnor riskerar att bli utan man.”

Det finns mycket i denna utställning som är sevärt – Britt Ignells materialkänsla är till exempel fenomenal – men jag hade gärna sett mindre disciplin och mera slump. Ett brott mot den inrutade estetiken hade varit en lisa. Strängheten, som konstnären skriftligen riktar mot sig själv och andra, verkar ha satt avtryck också i hennes bildkonst.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.