Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
"Snart återvände mannen från baren med två shotglas fyllda med Jameson och slog sig ner." Bild: Stefan Berg

"Söndag på Sorento" – Novell av Henrik Bromander

Författaren och serietecknaren Henrik Bromander är först ut i GP:s novellserie om 24 timmar i Göteborg. En novell om ett alkoholdimmigt möte på restaurang Sorento i Gamlestan.

24 timmar Göteborg

För GP Kultur skriver tre svenska författare: Henrik Bromander, Martin Engberg och Tone Schunnesson, varsin novell som alla utspelar sig på en specifik plats i Göteborg under ett dygn. GP:s egna fotografer har sedan fått tolka novellerna i bild.

Det var vår i Gamlestaden och jag skulle äta söndagsmiddag. Sedan en tid tillbaka serverades det nämligen en utmärkt sådan på restaurang Sorento på Brahegatan. De hade fått en ny kock, en ung tjej som breddat utbudet från den förvisso habila persiska maten. Nu bjöds det på sådant som dillkött och kokt torsk och ugnsstekt kyckling, allt till det facila priset hundrafemtio kronor för förrätt plus varmrätt. Jag kanske minns fel, kanske var det något dyrare än så, men inte mycket.

Sorento var något av mitt stamlokus. Ursprungligen hade dess råbarkade rykte lockat mig, några år tidigare hade en människa skjutits ihjäl inne i lokalen. Och det var en udda skara som samlades vid spelautomaterna precis vid utgången, från labila gangsters till harmlösa alkoholister och allt där emellan. En gång på en första maj såg jag en spelning med Dan Berglund i källaren. Han blev irriterad på rödingarna som bokat honom som krävde att han skulle spela alla sina mest revolutionära visor, de från sjuttiotalet, och överröstade honom genom att skråla ”studera Marx och Lenin och förena er!” i De mördades fria republik.

LÄS MER: Henrik Bromander gör serieroman om IS-krigare

Men det var för maten jag fortsatte komma till Sorento, särskilt för söndagsmiddagarna. Just den här söndagen var det ovanligt tomt i lokalen, det var bara jag och en lite märklig man som satt vid ett bord snett mitt emot mig.

Snart återvände mannen från baren med två shotglas fyllda med Jameson och slog sig ner.

Mannen hade bakåtstruket hår i en obestämbar nyans, ojämn skäggstubb och stickad överdel av en typ som vi i mina kretsar kallade för en Christer Pettersson-tröja. Han såg ute lite som en åldrad Peter Birro på dekis, men ändå alldeles egen. Hans mest utmärkande drag var den rödsvullna näsan som var svartprickig av porer, som en jordgubbe.

Det visade sig att vi båda hade beställt söndagsmiddag, och det ungefär samtidigt. När vi fick in våra förrätter, vit sparris med hollandaise, nickade mannen uppskattande mot mig. Vid varmrätten, lammstek med råstekt potatis och morotstzatziki, höjde han sin öl i en skål, som jag efter viss tvekan besvarade. Mannen kändes kontaktsökande på ett lite gränslöst sätt och jag försökte undvika hans blick som gång på gång sökte sig till mig medan jag skyfflade in det möra köttet i munnen. Kan han inte låta mig få äta i lugn och ro, tänkte jag. Jag var trött och hade en del personliga problem att ta itu med. Allt jag ville var att få mig lite till livs och sedan gå hem och läsa en bok. Just då höll jag på med Claes Hylingers trilogi om "Det hemliga sällskapet".

När vi båda ätit upp reste sig mannen och kom fram till mig.

”Får jag bjuda på något att skölja ner maten med?”, frågade han.

En av mina svagheter är att jag har svårt att tacka nej till alkohol, så jag glömde bort allt jag nyss tänkt och log gillande. Snart återvände mannen från baren med två shotglas fyllda med Jameson och slog sig ner.

Medan vi lät oss smaka på spriten började han ogenerat berätta sin livshistoria. Eller när jag tänker efter berättade han väldigt lite om sig själv, desto mer om sina föräldrar.

Berättelsen var bitvis intressant och medryckande, bitvis osammanhängande för att inte säga otrovärdig. Det var uppenbart att han inte hittade på alltsammans, men det var också mycket som inte stämde. Men mina år inom den svenska psykiatrin har lärt mig att inte försöka beslå en potentiell galning med osanning, utan snarare uppmuntra det friska som alltid finns där under ytan. Så jag hummade instämmande medan jag då och då tog små klunkar av den irländska whiskyn.

Ibland när de eldade i krematoriet landade det svart sot på mitt fönsterbleck.

Mannen hävdade att hans föräldrar kommit till Sverige från Italien som arbetskraftsinvandrare på femtiotalet. Att pappan fått anställning på SKF och att han själv vuxit upp i ett av landshövdingehusen några kvarter bort. Det hade varit en annan tid, då närbutiken Rambaldi fått dispens för att sälja rödvin åt de törstande gästarbetarna och man fick skaffa olivolja från Apoteket där den såldes för att massera nariga fotsulor med. Både mamman och pappan var döda sedan flera år, den ena genom cancer och den andra via flaskan, begravda i en grav man lätt missade i Kvibergs vimmel av kors och stenar.

Henrik Bromander

Född 1982 och är serietecknare, författare och dramatiker. Han är känd bland annat för trilogin sin trilogi destruktiv manlighet ("Riv alla tempel", "Vän av ordning" och "Bara en kram") och i år aktuell med boken "Högspänning" om en elöverkänslig kvinna.

”Där ska man ju själv ligga en vacker dag, och det ser jag faktiskt fram emot. Det är en vacker kyrkogård, Kviberg”, sa mannen.

Det instämde jag i. Jag bodde precis bredvid. Ibland när de eldade i krematoriet landade det svart sot på mitt fönsterbleck.

Nu kom kocken ut från köket för att röka på uteserveringen. Det gjorde hon alltid när hennes pass var över.

”Kvinnor är de bästa kockarna”, sa mannen och svepte det sista av sin Jameson, ”Glöm de där kändisgubbarna på teve, Mannerström och allt vad de heter. Feta grisar är vad de är, som lever gott medan sådana som hon får slita ont.”

”Ibland kan mat vara skillnaden mellan liv och död”, sa mannen

Sedan berättade han om den bästa kock han känt till, vars mat han jämförde all annan mat med. Hans mor. I större delen av sitt liv var hon hemmafru, men en gång i tiden, under kriget, hade hon varit kock åt partisanerna.

LÄS MER: Recension av "Högspänning"

”Det är sant, jag lovar”, sa mannen som verkade ana min stigande misstro, ”Hon följde med dem upp i bergen när de tog till vapen mot nazisterna.”

Innan jag hann protestera hade han hunnit springa iväg till baren och hugga två Jameson till.

Vi skålade. Klockan var kvart över fyra och jag började bli berusad.

”Ibland kan mat vara skillnaden mellan liv och död”, sa mannen

Och så berättade han om hur mammans partisangrupp genom list och kokkonst lyckats ha ihjäl en tysk general.

Det var nämligen så att den här generalen var känd för två saker. Först och främst var han en stor gourmand som sökte upp de allra bästa krogarna vart han än kom; Paris, Bryssel, Rom. Och så var han en stor paranoiker vars omfattande säkerhetsarrangemang skyddat honom från alla former av attentat och illdåd. Fram till nu, då han kommenderats att leda en serie upprensningsaktioner i de liguriska bergen norr om Genua.

För att locka ut generalen ur sitt gömställe satte partisanerna upp en falsk restaurang i samarbete med en bondfamilj som lånade ut sin ensligt belägna stuga. Ett rykte spreds ut i bygden om den fantastiska osterian som serverade allt från färserad hare till aladåb på kapun. Det fick det att vattnas i munnen på generalen, han la alla sina åtaganden åt sidan och bokade bord på restaurangen nästkommande kväll.

På andra sidan dalgången monterade en skarpskytt isär sitt gevär och kastade ner det i en brunn innan han satte av på sin åsna.

Man fick bråttom att ordna allt och hann precis tända ljusen på de dukade borden och instruera de rekvirerade civilisterna i hur de skulle agera som spelade gäster på denna imaginära inrättning innan generalen dundrade in med sin motorburna livvakt bestående av ett halvt kompani elittränade SS-soldater.

Allt förflöt väl, mannen lät sig väl smaka av den kvinnliga kockens läckerheter. Rätt efter rätt bars ut tills det var dags för middagens höjdpunkt, la secondo piatto. Det var quaglia alla peperoncino, vaktel fylld med små chilifrukter. Och fylld var den, till bredden med brännhet röd peppar. Generalen började svettas, drack glas efter glas med vatten men klarade det till slut inte längre. Han måste få luft. Desperat frågade han den unga kyparen, en förklädd partisan, vart han kunde ta vägen. Ute på gården stod alla hans SS-vakter och trängdes. Jo, det fanns en liten balkong på baksidan, där kunde han svalka sig ostört.

Tacksam stövlade generalen ut på balkongen, som mest var en liten avsats med utsikt över de oändligt vackra bergen som utgjorde den naturliga gränsen mot Piemonte. Han drog in ett djupt andetag av bergsluften när hans huvud exploderade och spred blod och hjärnsubstans över husfasaden. På andra sidan dalgången monterade en skarpskytt isär sitt gevär och kastade ner det i en brunn innan han satte av på sin åsna.

”Och så var det med den saken”, sa mannen till mig där på Sorento, ”Nu ska jag fanimej pissa!”

Han försvann bort mot toaletterna som stank svårt av ingrodd urin men till vars fördel kan sägas att de ostört tilläts härbärgera en mängd klistermärken med mer eller mindre radikala budskap.

Jag tog tillfället i akt och gick och gjorde upp min räkning i baren, sedan tog jag en långsam promenad hemåt, förbi Nylösegården, uppför Skaragatan. Vid stenhuggeriet svängde jag höger upp på Lars Kaggsgatan och fortsatte bort mot Bellevue. Solen skymdes av molnen, men det kändes ändå varmt i luften.

Jag tänkte att jag borde kontrollera mannens berättelse. Så många tyska generaler kan ju inte partisanerna haft ihjäl. Men när jag kom hem somnade jag snart i soffan, med Claes Hylingers bok över ansiktet. Och när jag vaknade igen såg jag ingen anledning att rota. Kolla aldrig en bra historia, var det någon som sa. Och kanske stämmer det.

Jag såg aldrig mannen på Sorento igen, och en tid senare flyttade jag från Göteborg. Men varje gång jag äter något som är lite starkare än vanligt, som får mig att svettas och kippa efter andan, då tänker jag på honom och på hans mor som en gång, kanske, var kock hos partisanerna.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.