Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Asier Etxeandia och Antonio Banderas i Pedro Almodóvars "Smärta och ära". Bild: Sony pictures

Recension: "Smärta och ära"

Hynek Pallas delar ut full pott till Pedro Almodóvars tjugoförsta film "Smärta och ära", där Antonio Banderas gör sitt livs roll.

Drama

"Smärta och ära"

Regi: Pedro Almodóvar

Med: Antonio Banderas, Penélope Cruz, Asier Etxeandia, Leonardo Sbaraglia m fl

Spanien, 2019 (113 min)

Det börjar i en swimmingpool där regissören Salvador Mallo (Antonio Banderas) flyter under ytan. Vattnet blir en madeleinekaka till ett barndomsminne: en flod på spanska landsbygden där lille Salvador leker kring sjungande tvätterskor ledda av hans mamma (Penélope Cruz).

Så bryter den vuxne Salvadors ansikte ytan, och ”Smärta och ära” kan inledas.

LÄS MER: Recension: "Quick"

Det är inte bara det bekanta bruket av bassängen som känslomässigt minneselement (tänk ”Den blå filmen”) eller det drömska barndomsfragmentet som gör att den på samma gång tyngdlösa som trögrörliga känslan av att flyta stannar kvar ända till eftertexterna i Pedro Almodóvars tjugoförsta film. För ”Smärta och ära” är en ovanlig upplevelse, där allt från estetik till handling och skådespel har fått drag av ett tillstånd.

Salvador är en åldrande regissör märkt av depression och fysiska krämpor (fångade i en snygg grafisk vinjett som andas Saul Bass). Smärtan blockerar förmågan att skriva nytt, samtidigt som en festival hör av sig om att visa hans tre decennier gamla genombrottsfilm ”Sabor”. Till premiären vill de att han och filmens huvudperson – en skådespelare som Salvador bröt med för 30 år sedan – ska genomföra en gemensam frågestund (som blir väldigt rolig).

”Smärta och ära” är en tragikomisk historia med lika mycket stoff ur Almodóvars karriär som ur filmer av samma slag, där en regissör behandlar relationen mellan konst och liv i en fiktiv återblick. Federico Fellinis ”8 ½” (1963) har nämnts och Ingmar Bergmans ”Smultronstället” (1957) finns här. Liksom stämningen i John Hustons sista film, James Joyce-filmatiseringen ”Minnen av lycka” (1987). Eller varför inte Woody Allens ”Harry bit för bit” (1997).

LÄS MER: Recension: "Rambo: Last Blood"

Men det är främst en typisk Almodóvarfilm, ner till en läcker scenografi som inte missar att slänga in den senaste serien limiterade Smeg-köksprodukter. Samtidigt är den som en reaktion från en regissör känd för dialog och driv på gränsen till nervsammanbrott: som om själva uttrycket präglades av huvudpersonens handlingsförlamning.

Tempot speglar Salvadors tablettberoende (som kommer bli ett heroinmissbruk efter att han försöker lappa ihop saker med sin gamle skådespelarvän). En relativt stillastående metaberättelse där minnet och konsten (vilket gör det förrädiskt) öppnar luckorna bakåt. Där den ursprungliga förälskelsen i cinema blandas med urindoft och den första förbjudna, febriga attraktionen i en hunkig hantverkare gör sig påmind. Under alltsammans rör sig Alberto Iglesias filmmusik, ett motiv som låter som ett försiktigt ekolod.

LÄS MER: Filmrecension: "High Life"

Almodóvar ser ”Smärta och ära” som del i en ofrivillig trilogi med ”Begärets lag” (1987) och mästerverket ”Dålig uppfostran” (2004). Det går bra att se trådar även till hans förra film, ”Julieta” (2016) där en kvinna skriver om och konfronterar sitt förflutna. För något liknande sker här, på en liten teater i Madrid där en gammal älskare till Salvador kliver in under en biografisk monolog.

Det säger något om de många lagren i ”Smärta och ära” att det är först när jag ser om filmen som jag uppfattar hur stark kommentaren i de scenerna är: en åldrande regissör inser att han inte kunde rädda sin knarkande partner enbart genom kärlek. Utan tvärtom, att han hade behövt ge upp konstnärskapet för den sakens skull, och att det istället fick ta näring ur partnerns smärta och gav honom själv ära.

Navet i allt detta är Antonio Banderas ansikte. Det är lätt att säga att han gör sitt livs roll; Banderas karriär inleddes i Almodóvars andra film ”Passionens labyrint” 1982, så sannolikt spelar duon ut en gemensam relation. Men Banderas som regissörens alter ego går bortom att ha samma frisyr som chefen. Hans nakna, öppna och sårbara ansikte är ett man får söka i Bergmans närbilder på filmkvinnor för att hitta en släkting till. Ögonen pendlar mellan den råa förskräckelsen inför ålderns nedbrytande av kroppen och konstnärens fortsatt storögda förvåning inför livet.

LÄS MER: Filmrecension: "Ad Astra"

”Smärta och ära” lär inte omfamnas förbehållslöst av en publik som vill ha fler kitschiga, smutsiga och lössläppta Madridnätter av Almodóvar. Men titta noggrannare och du kommer se en regissör som graciöst, skört och väldigt berörande har skapat ett moget konstverk.

Ett som är helt i linje med vem han alltid har varit – och vad han har skapat.

Titta även på:

”All that jazz” (Bob Fosse, 1979)

”Biutiful” (Alejandro González Iñárritu, 2010)

”Den stora skönheten” (Paolo Sorrentino, 2013)

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.