Jag kan irritera mig på att våra politiker inte engagerar sig mer i frågan om nyrekryteringen till konsten, vilket kan sägas vara ett symptom på det repressiva samhällsklimat vi lärt oss att acceptera. Därför kan jag inte annat än uppskatta den tolfte upplagan av Göteborgsbiennalen, ”Forms of the surrounding futures”, vilken invigdes under lördagen. Här visas att konsten kan vara minst lika sinnesutvidgande som det du kan köpa hos din lokala dealer.
Som vanligt visas biennalen på flera platser i Göteborg och därtill presenteras ett rikt performanceprogram. Den curatoriella idén handlar mindre om att lansera ett gemensamt tema än att påminna om konstens förmåga att i kristider visa alternativa vägar framåt. Det utmynnar i ett urval av verk som lämnar lite utrymme åt kritisk reflektion, vilket kan ses som ett problem.
Samtidigt är det svårt att inte förföras av biennalens hallucinatoriska effekter. De flesta verk har en queerpunkig ådra och efter några timmars mangling fylls jag med den upprymda känsla som annars bara nattklubbar kan ge. Verken liksom kryper in under huden och tar över mina sinnesorgan.
Jag vet inte om det är medvetet, men som besökare är det lätt att identifiera sig med Star Wars-rebellen Han Solo.
I den stora salen på Röda Sten visas Maria Jerez installation ”Yabba”. Här gestaltas ett böljande vulkaniskt landskap av vackra, glittrande tyger som andas och ryker. Jag vet inte om det är medvetet, men som besökare är det lätt att identifiera sig med Star Wars-rebellen Han Solo som kraschlandat i ett ogästvänligt träsk i en galax långt borta.
Snarare än att grotta ner sig i det förflutna vill biennalen uppmärksamma utomjordiska livsformer. Det visar sig hos Rasmus Myrup vars mytologiska gestalter kläs i näver och älggräs men också mer moderna kläder. Som besökare träder man i närkontakt med dessa outsiders som varken tycks höra hemma i samtiden eller i folksagan, vilket låter mig skönja en skev vinkel på nordisk mytologi som inte låter sig assimileras i den nationalistiska berättelsen.
På en annan våning har Joana da Conceição placerat en gymnastikmatta där jag lägger mig för att se akryl och spraymålade tavlor som hänger i taket. Det ljus som pulserar i takt med den elektroniska musiken skapar en sorts hypnos. För ett ögonblick färdas jag tillbaka till skoltidens upptäckt av hur frigörande det är att skolka och i stället låta konsten leka med ens sinnen. Detta är verkligen motsatsen till den didaktiska pekpinnekonst som länge varit populär.
Adam Christensens verk är utan tvekan min favorit.
På Stadsbiblioteket visar konstnärerna att de kan uppföra sig som hyggligt folk. Den öppna läsesalen i mitten av byggnaden glittrar av Adam Christensens förtjusande textilier vars surrealistiska gestalter sägs vara hämtade från konstnärens egna upplevelser. Men de kan också ses som förnimmelser eller fantasier som föds under läsningen för att sedan sväva fritt i rummet. Hans verk är utan tvekan min favorit.
Verken som visas på Göteborgs Konsthall tycks handla mindre om nattklubbens svettiga eufori än den mer grundade andlighet som kan spåras hos urfolkens kosmologi och ritualer. Här finns också en mörkare stämning som tar fasta på det sjuka som växer inuti människan och i samhället.
I den stora salen erbjuder Guadalupe Maravillas totemliknande skulptur en meditation över en icke-mänsklig gestalt vars hälsa tycks upprätthållas av ett gonginstrument och en fintvinnad solfjäder. Tentakler, eller något som skulle kunna ses som tumörer, slingrar sig runt kroppen. Lite längre in i rummet visar den samiska konstnären Outi Pieski ett vackert regnbågsfärgat flätverk omgärdade av svävande svarta former som nog bäst kan tolkas som arkaiska orosfåglar.
Samtidskonsten behöver inte alls vara svårbegriplig och tråkig utan kan verka som centralstimulerande preparat.
Den sjukdom som legat som ett hot träder fram med brutal kraft i P. Staffs videoinstallation där ett spegelgolv dränks i radioaktivt ljus. Jag märker hur andra besökare förvrider sina ansikten i grimaser när de bevittnar fasansfulla scener av djurslakt skildrade i sjuka neontoner till ljudet av gregoriansk sång. Det närmaste filmen kommer en känsla av hopp är när ett organ fortsätter att kämpa för sin överlevnad efter att kroppen har slaktats, vilket antyder det djuriska livets råa motståndskraft gentemot den mänskliga rovdriften.
”Forms of the surrounding futures” bryter med den lågmält arkeologiska utgrävning av västerländsk historia som präglat de senaste upplagorna av Göteborgsbiennalen. Snarare än att sätta sig i skolbänken får man som besökare ta emot sinnliga och känslomässiga käftsmällar. Curatorn João Laia visar att samtidskonsten inte alls behöver vara svårbegriplig och tråkig utan kan verka som centralstimulerande preparat.
Den kritiska upplysningstanken ges härmed också en ny twist. Snarare än att frambringa en tillrättalagd reflektion över samhällets tillstånd sprakar kritiska insikter förbi som blixtarna under ett epileptiskt anfall. Visserligen riskerar biennalen därmed att motverka sina syften att skapa psykisk och kroppslig förändring då man efter besöket känner sig lika utpumpad som dagen efter ett drogrus. Men kanske är det bara jag som börjar bli gammal. Biennalen fungerar trots allt utmärkt som inkörsport till samtidskonsten och, vem vet, kanske till en annorlunda framtid.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Inget intresserar mig mindre än Andy Warhols sexualitet
LÄS MER:Hon blev Sveriges mest hatade kulturchef: ”Vill ju vara modig”
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
