Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/2

Hynek Pallas: Nu måste Filminstitutets politisering få ett slut

Den nya rapporten ”Så fri är konsten” från Myndigheten för kulturanalys drar slutsatser som är förfärande för den fria svenska filmen.
Det menar Hynek Pallas – som hoppas att det kommer att gå att prata mer fritt om hur svenskt filmstöd ska organiseras när nuvarande avgående VD:n Anna Serner har lämnat posten.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

LÄS MER: Tydligare gräns krävs för konstnärlig frihet

”Det är bara obstruktion”, förklarade filmkonsulenten Baker Karim i mitten på 2010-talet när han fick frågor om Svenska Filminstitutets styrmedel. Om inte deras krav, riktlinjer och rapporter i alltför hög utsträckning kunde påverka konstnärerna.

”Det är bara mediokra män som klagar”, slog institutets VD Anna Serner fast när hon på panelsamtal i Almedalen 2018 fick samma frågor. Och tillade att hon mest får medhåll. Samt att SFI:s sätt att uttrycka sina jämställdhets- och mångfaldssatsningar hur som helst inte påverkade konstnärerna negativt.

Uttryck i stil med mediokra män och obstruktion återkom länge när svensk filmkultur diskuterades. Kritiker som talade öppet var få, och avfärdades som reaktionärer. Mellan skål och vägg och på mejl – alltid med krav om anonymitet – lät det annorlunda. En rad filmarbetare, många av dem engagerade i mångkultur och jämställdhet, kritiserade Filminstitutet. Man menade att sättet som kraven ställdes, hur man uttryckte sig och genom de rapporter som beställdes så skapades ett instrumentellt klimat. Ett där filmarbetarna upplevde sig vara politiskt styrda. När situationen ändå omskrevs, när regissörer som Ali Abbasi till och med tog bladet från munnen och kallade ledningen på Filminstitutet för ”nordkoreansk”, uteblev ändå den grundläggande diskussionen.

I ”Så fri är konsten” ställs frågan om den politiska makten håller armlängds avstånd till kulturen. Nej, är det dominerande svaret bland konstnärerna.

Hösten 2018 höll jag ett anförande på Luleå filmkonvent (som samlar svensk filmbransch) där jag gav min syn på situationen: ”Att kritisera tveksamma metoder som görs för goda föresatser gör att du riskerar att se ut som motståndare till goda föresatser. Inte som motståndare till tveksamma metoder. Det är få som vill hamna i den sitsen. Det gäller de som arbetar i branschen och de som bevakar den. Särskilt när det händer att de rör sig på samma galor.”

En svensk kulturredaktör följde på scenen. Och ställde som första fråga: ”Jag förstår inte varför man talar om politisering när det handlar om jämställdhet”.

Svaret kom idag, i en utredning från Myndigheten för kulturanalys. I ”Så fri är konsten” ställs frågan om den politiska makten håller armlängds avstånd till kulturen. Nej, är det dominerande svaret bland konstnärerna. Och bland Kulturråd, regioner och kommuner sticker en aktör särskilt ut.

Sökande till Filminstitutet är mest kritiska. Närmare hälften av de svarande uppger att de någon gång har anpassat sitt konstnärliga innehåll i syfte att öka sina möjligheter att få bidrag utan att det enligt dem själva höjt den konstnärliga kvaliteten. En stor andel uppger att de stöter på kriterier som de upplever står i konflikt med konstnärlig frihet. ”Totalt 33 procent svarar att de någon gång har avstått från att söka bidrag på grund av bedömningskriterier de upplevt står i konflikt med konstnärlig frihet.”

Det är förfärande siffror och slutsatser. Och det får sägas vara ett kraftigt underbetyg till svensk filmjournalistik att det har dröjt så långe, kunnat vara så besvärande tyst om dessa filmarbetares syn på saken.

En del förklaringar till varför det blev såhär har redan getts. Till dem får läggas att den högst ansvariga för denna styrning, VD Anna Serner, genom sin personliga kampanj för att betraktas som god aktivistinfluenser har blivit en kändis i den internationella filmvärlden. Vem vill då agera motvallskäring?

Det har också att göra med att de goda föresatserna har setts som skyddsvall mot en hotande orbánisering av kulturen. En del i ett kulturkrig mot konservativa vita män och Sverigedemokratisk kulturpolitik. Det är talande nog också först när hotet från det senare närmar sig som fler har vaknat inför Filminstitutets problem. För att politisering plöjer marken för politisering. Men med det svaret undviker man också knäckfrågan varför – om? – styrning hör hemma i konsten alls. Vad är filmen värd i sig själv egentligen?

Att Anna Serner avgår till hösten är inte slutet utan början på ett nödvändigt samtal. Om varför vi är ett land där filmkulturen är en fotnot. Varför särskilt filmen underkastas värdegrundsmätbarhet. Och varför ”kultur” annars är så ointressant för de styrande att den ansvariga ministern dubblar som idrottsansvarig.

Viktigast är att ”Så fri är konsten” under arbetet med att hitta en ny VD till SFI blir kreatörernas röst. Fortfarande vid Serners avgång tonade tunga makthavare i svensk film, som Göteborgs filmfestivals konstnärlige ledare Jonas Holmberg, ner kritiken om politisk styrning. Motstånd mot Serner-politiken hade enbart kommit från ”branschorganisationer och opinionsbildare i spalterna.”

Det var dags att lägga örat till marken och prata öppet för länge sedan.

Nu finns stoffet. Och det är förhoppnings inget obstruerande kvar i vägen för diskussionen.

Läs mer av Hynek Pallas:

LÄS MER: Vi måste kunna prata om vänsterns antisemitism

LÄS MER: De rika har tjänat pengar på pandemin

LÄS MER: Recension: ”Vitt skräp” – regi Tobias Leo Nordquist

Missa inget från GP Kultur!

Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.