Myndigheten för kulturanalys fick 2019 i uppdrag av regeringen att titta närmare på tillämpningen av den så kallade principen om armlängds avstånd – det vill säga tanken att politiker inte ska lägga sig i kulturens innehåll.
I rapporten "Så fri är konsten" konstaterar myndigheten nu att det förekommer kulturpolitisk styrning på kommunal-, regional-, och regeringsnivå som påverkar, eller riskerar att påverka, den konstnärliga friheten på ett negativt sätt.
Statliga bidragsgivare
Bland annat nämns hur den statliga bidragsgivningen till kultursektorn är utformad, och då lyfts Kulturrådets ansökningsblankett fram som ett specifikt exempel.
Kulturrådet, och andra statliga bidragsgivare, ska på uppdrag av regeringen exempelvis rapportera om hur de bidrar till hållbar utveckling och integrera olika gruppers rättigheter i sin verksamhet. Kulturrådet ska även i viss utsträckning arbeta med att främja vissa perspektiv i det konstnärliga innehållet.
Men det framgår, enligt rapporten, inte av regeringens styrning hur Kulturrådet ska förhålla sig, eller inte förhålla sig, till dessa perspektiv i bidragsgivningen.
Risk för påverkan
I ansökningsblanketten får de som söker bidrag en fråga om hur de integrerar olika former av rättighetsperspektiv i sitt projekt, sin verksamhet eller sin musikutgivning.
– Då tolkar en majoritet av de sökande det som att det handlar om att de ska beskriva hur de här olika perspektiven kommer in i det konstnärliga innehållet, säger Pelle Amberntsson, utredare och analytiker på Myndigheten för kulturanalys.
– Oavsett hur vällovliga de här olika perspektiven är så är det helt enkelt inte fullt förenligt med konstnärlig frihet, då det finns en tydlig risk att de sökande påverkas i en viss riktning. Sedan är det svårt för oss att säga exakt hur mycket man påverkar de sökande.
Tydlig gräns
Amberntsson säger att det är "fullt rimligt" att statliga bidragsgivare med offentliga medel tittar på hur deras medel exempelvis sprids över landet, eller att det finns en rimlig fördelning mellan kvinnor och män.
– Det är inte det vi ifrågasätter. Däremot är det problematiskt med formuleringar och information till sökande som signalerar, eller riskerar att signalera, att de värderar "om ditt konstverk har den här ingången, kanske problematiserar den här samhällsfrågan eller har det här perspektivet", säger han.
– Där menar vi att det måste dras en tydlig gräns – det ska man helt enkelt avstå från. Det är den principiella hållningen som vi tycker behöver stärkas. Om man vill värna den konstnärliga friheten så ska gränsen vara så tydlig som det bara går.
Enligt utredningen är det inte heller möjligt att tillämpa principen om armlängds avstånd fullt ut på regional och kommunal nivå. Dels saknas det skydd mot politiskt inflytande över konstnärligt innehåll som armlängdsprincipen förutsätter, dels är flera regioners och kommuners förhållningssätt till armlängdsprincipen tvetydigt.
Fakta: "Så fri är konsten"
I sin rapport bedömer Myndigheten för kulturanalys att det förekommer kulturpolitisk styrning som inte kan motiveras utifrån självständighetsmålet, men inte heller utifrån de kulturpolitiska målen som helhet.
Den övergripande slutsatsen bygger på fyra mer specifika slutsatser:
1. Delar av den statliga bidragsgivningen styrs och implementeras med potentiellt negativ påverkan på den konstnärliga friheten.
2. Konstnärer och kulturskapare som söker bidrag påverkas av den kulturpolitiska styrningen på ett sätt som inte är i enlighet med idealet om konstnärlig frihet.
3. Principen om armlängds avstånd är inte möjlig att fullt ut tillämpa på regional och kommunal nivå.
4. På framför allt regional nivå, men även på kommunal nivå, sker målstyrning som riskerar att påverka den konstnärliga friheten negativt.
Källa: Myndigheten för kulturanalys