Sara Meidell oroar sig över affekterna och tonfallet i min text. Tänk om hon i stället för att ägna sig åt sådant psykologiserande skulle läsa vad som faktiskt står i den. Ingenstans skriver jag att hennes bok är farlig. Det tycker jag inte att den är – jag tycker att den är dålig. Självklart anser jag att man ska få skriva om erfarenheter av anorexi och missbruk och rökning och vad som helst. Däremot är det inte självklart att alla sådana berättelser är intressanta eller värda beröm.
Vad jag ville ifrågasätta med min text är kritikens banala benägenhet att skilja på innehåll och form. Utifrån en sådan figur kan en text framföra vansinniga tankar och ha ett vackert språk. Det är inte min litteratursyn. Stilens skönhet är en direkt följd av tankens skönhet. De två går inte att separera. Mina problem med ”Ut ur min kropp” är alltså rent litterära. Det drömska språk som används för att täcka över misären är lögnaktigt.
Det drömska språk som används för att täcka över misären är lögnaktigt.
Meidell påpekar att hon inte är anorektiker. Men det som är av intresse här är något helt annat, nämligen vad som står i boken, vad som har sagts vid lanseringen av den och hur ett antal kritiker och journalister har skrivit om den. I en intervju i Tidningen Vi (12/10) berättar Meidell att hon aldrig kommer bli frisk från sin ätstörning, att hon börjar sin matdag kl fem och att svälttillvaron ger henne ”en känsla av enorm styrka, självständighet, individualism och frihet”. Av förlaget beskrivs "Ut ur min kropp" som en uppriktig bok om ett liv med ätstörningar. Vidare sägs den skildra hur man genom att "betvinga växandet" kan uppnå "den totala kontrollen - och friheten". Förlaget konkluderar: "Endast då ges möjligheten att också vara ett huvud, ett rent intellekt." Det är sådana falska formuleringar om anorexin som får mig att använda ordet reklam.
Vad gäller romantiseringen av ätstörningen och koketterandet med den smala kroppen kan man i boken läsa meningar som: ”Jag väger 43 kilo när jag kommer till Oxford och är i precis rätt format för att kunna använda mig själv som en projektil mot varje man jag vill ha något av. Jag är eterisk, inte frånstötande mager, bara sirligt utmejslad, har inga former som kan kallas vulgära och därför kan män göra vulgära saker med mig utan att fyllas av självförakt.”
Därefter konstaterar jaget att hennes nya svärfar tycker om henne för att hon har så små bröst. Återigen, vad jag vänder mig mot är formen (eftersom det inte finns något annat än form) och den form ”Ut ur min kropp” har är den narcissistiska fantasins. Om det är medvetet eller ej av Meidell spelar mindre roll. Det som står i texten står i texten.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Allt mänskligt måste kunna gestaltas i litteraturen
LÄS MER:Sara Meidell har skrivit ett reklamblad för anorexi
LÄS MER:Recension: ”Ut ur min kropp” av Sara Meidell
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
