Mikaela Blomqvist: Sara Meidell har skrivit ett reklamblad för anorexi

Alla historier är inte värda att berätta. Så tänker jag när jag läser Sara Meidells självbiografiska bok ”Ut ur min kropp”. Tema är den anorexi som Västerbotten-Kurirens kulturredaktör lider av sedan elva års ålder. Sjukdomen har dock inte hindrat henne från att gifta sig, skaffa tre barn, skilja sig och arbeta med det hon helst av allt vill göra. Vad gäller arbetet framställs svälten rentav som en tillgång. Bokens jag anser att det är tack vare anorexin som hon kan skriva så snabbt och tänka så klart.

Meidell säger sig vilja skildra hur vacker en ätstörning kan vara. Således lämnas mycket utrymme åt beskrivningar av den euforiska känsla som den långt drivna hungern kan framkalla. Långa passager går åt till att framställa den sjukligt avmagrade kroppen som erotiskt begärlig. På snart sagt varje sida koketteras det med hur liten och tunn jaget är, hur hennes kläder bara hänger på kroppen, hur nyckelbenen sticker ut. Att jagets menstruation har försvunnit till följd av hennes låga kroppsvikt är ytterligare en fördel. Därmed slipper hon det instabila humör hon anser kännetecknar kvinnor i fertil ålder

Boken har blivit uppmärksammad och recensionerna av den har varit förvånansvärt positiva. I GP (8/11) noterar Sara Abdollahi att boken är ”knepig”. Till sist kapitulerar hon ändå helt för Meidells verklighetsbeskrivning. I SvD (1/11) konstaterar Abram Martina Lowden att boken visserligen kan verka provocerande då den inte visar på någon väg ut ur anorexin. Likväl ger den oss ”ett övertygande stycke litterär grundforskning” om sjukdomens verkningsmekanismer. DN:s Maria Andersson Vogel har inga invändningar alls utan skriver tvärtom att boken är ”mer sann än alla socialrealistiska reportage och forskningsrapporter i världen.”

På snart sagt varje sida koketteras det med hur liten och tunn jaget är, hur hennes kläder bara hänger på kroppen, hur nyckelbenen sticker ut.

Vad visar då den av Andersson Vogel föraktade forskningen om anorexi? Bland annat att dödligheten är så hög som tio procent och att långvarig undervikt kan leda till förlust av vävnad i hjärnan. I ”Ut ur min kropp” går det i stället att läsa att det är vetenskapligt bevisat att anorexi hänger samman med kreativitet. Det tar mig fem minuter att leta fram artikeln som refereras. Den nöjer sig med att slå fast att ett antal uppburna författare var smala. Men att Franz Kafka på foton ser ut att vara mycket slank betyder naturligtvis inte att den som blir underviktig kan skriva som honom. Varför har ingen redaktör gripit in?

Litteraturen ger utrymme för en subjektiv sanning. Det är inte detsamma som att all litteratur som utgår från en långt driven subjektivitet är sann. ”Ut ur min kropp” har tvärtom en form som hela tiden fördunklar. Det drömska språket tjänar till att dölja den misär en ätstörning de facto innebär och som jag antar att Meidell egentligen känner väl till. Ständiga referenser till suffragetterna och deras politiskt motiverade matvägran antyder att anorexin är en form av feministisk motståndshandling. I samma anda talas det om ett ”systerskap” med ett antal smala författande kvinnor: Joan Didion, Karen Blixen, Nelly Sachs. En strid ström av beundrare flimrar förbi. Och hela tiden är jaget upptagen av vad andra tänker om hennes kropp.

Det står såklart var och en fritt att ägna sig åt narcissistiska fantasier. Men vad händer när de ges ut i bokform och samhället sanktionerar dem, i den gränslösa pluralismens namn? Sara Meidell har i skrivandet fastnat framför spegeln, ”Ut ur min kropp” liknar ren reklam för anorexi och som sådan kan den inte vara annat än falsk. Kritikens uppgift är att se och påpeka det.

Läs mer i GP kultur:

LÄS MER:Recension: ”Ut ur min kropp” av Sara Meidell

LÄS MER:En anorektikers liv och psyke inifrån

LÄS MER:Politikerspråket gör orden till ting

TEXT

Mikaela Blomqvist

kultur@gp.se