I Jorge Luis Borges novell ”Alefen” från 1949 står att alla språk är ett alfabet av symboler, vars användning fordrar ett förflutet som alla delar. För berättaren är det ett bekymmer. Han har varit med om något så udda att det inte låter sig beskrivas på spanska. Upplevelsen hade krävt ny grammatik, vars ordning inte är successiv men simultan.
Jag har däremot alltid varit tilltalad av denna tanke som placerar historien bland orden, vilket i sin tur ger dem liv. Om jag till exempel talar om ”min familj” säger jag samtidigt implicit något om hur familjen har sett ut de senaste tvåhundra åren och kanske också något om hur familjen kommer att se ut i framtiden och hur jag själv placerar mig i förhållande till den. Det finns all anledning att vara noggrann.
Språket är bemängt med betydelser. Det egna livet och erfarenheten bidrar med ytterligare sådana. Så vet den som har varit med om något livsomvälvande hur orden i och med det kan ändra valör. Det som förr framstod som dumma klichéer visar sig vara något helt konkret. Världen blir tydligare eller i vissa fall tvärtom.
Sedan valet i september har jag tänkt mycket på meningen från Borges novell, men med ett nytt obehag. Vad händer med ett språk som missbrukas av de som har makt att skriva om historien? Tanken om det gemensamma blir till något otäckt. Idén om ömsesidighet är numera frånvarande i sättet att tala till folket. Man känner sig utsatt för kommunikation.
Det finns ingen öppning, ingen möjlighet till samtal eller frågor
Eller hur ska man annars förstå att partiledarna och ministrarna väljer att upprepa samma meningar om och om igen? Det är ” både sött och salt” i Tidöavtalet. ”Det kommer att bli värre innan det blir bättre”. Uttrycken liknar reklamslogans och med dem kan alla frågor om den rasistiska och auktoritära politik man planerat att bedriva viftas bort.
Det finns ingen öppning, ingen möjlighet till samtal eller frågor. ”När man går till val så säger man en sak innan valet, sen genomförs valet, så säger man en sak också efter valet” konstaterar Liberalernas Johan Pehrsson när Tidöavtalet presenteras. Ett sådant yttrande från en politiker, där språket lyfts fram som meningslöst, som ett tomt medel att nå makten, innebär en nedmontering av demokratin.
Till den bidrar även de liberala ministrar som i intervjuer skiljer på sin egen ideologi och den politik de ska bedriva i den nya regerings namn. Om tal och handling kopplas från varandra blir orden inte mer än pynt och utsmyckning. Till slut kommer de att likna stenar som vi slänger i huvudet på varandra. Förslaget om kulturkanon utgör bara ytterligare ett led i förtingligandet.
Är allting så svart? Det kan inte stämma. De senaste veckorna har jag också tänkt mycket på Gunnar Ekelöfs på en gång enkla och outgrundliga dikt ”Jag tror på den ensamma människan”, från samlingen ”Färjesång” utgiven 1941. Andra versen inleds: ”Hur nå gemenskap? / Fly den övre och yttre vägen: / Det som är boskap i andra är boskap också i dig. / Gå den undre och inre vägen: / Det som är botten i dig är botten också i andra.”
Dikten (sök upp och läs hela!) pekar ut en riktning. Hur kan jag hävda det? För att också denna dikt är en del av vårt gemensamma förflutna. För att dess ord griper tag, övertygar och förändrar på ett sätt som Ulf Kristerssons och de andras floskler inte förmår: ”Det opraktiska är det enda praktiska / i längden”.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Ingen har ifrågasatt valresultatet, Gunnar
LÄS MER:"Bristande vandel” handlar alltid om moral
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
