Agri Ismaïl: "Bristande vandel” handlar alltid om moral

När den nya regeringen presenterade Tidöavtalet kom begreppet ”bristande vandel” som en överraskning för många. Vad innebär det för vår rättssäkerhet? Agri Ismaïl, författare och jurist, skriver om risken för ett politiserat rättsväsende.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

ANNONS
|

Det finns en irriterande illusion om att Sverigedemokraterna är ett gäng tomtar vars stöd bland det svenska folket kommer falla ihop likt ett korthus när som helst. ”Det kommer bli som med Dansk Folkeparti” säger man glatt, ännu ett område där Sveriges enda ambition tycks vara att efterapa Danmark av alla länder.

Det finns en naivitet i den illusionen som ignorerar att Sverigedemokraterna länge visat sig behärska ett otal välfungerande strategier, inte minst dubbelspråket. När Sverigedemokrater uttalar sig är det på blodigt allvar samtidigt som det ska kunna avfärdas som ett skämt; att upprepa det de själva sagt är att fultolka det alla vet att de egentligen menar. Det gäller att samtidigt kunna säga en sak till följarna och en sak till partiets kritiker, en lina som de envist om inte alltid graciöst balanserar på.

ANNONS

Tidöavtalets användning av begreppet ”bristande vandel” är ett typexempel av detta dubbelspråk. Å ena sidan tillåter det Hanif Bali, SM-mästare i bägarspelet, att twittra ”Vill bara påminna gråterskorna på twitter att vi redan har vandelsprövning för medborgarskap”. Å andra sidan tillåter det SD:s kärnröstare att lita på att en röst på Jimmie kommer manifestera Tobias Anderssons återvandringståg.

Redan i förarbetet till migrationslagen från 2005 ansågs att begreppet vandel var ”otidsenligt”. Man bör dock motstå frestelsen att avfärda användandet av det gammalmodiga uttrycket. Det må verka som lite anakronistiskt svulstighet, sånt som Heidenstam-lajvande ”Sverigevänner” är så förtjusta i, men det finns en tvetydighet i begreppet som också gör det politiskt användbart. En ”god vandel” syftar i dagsläget främst på medborgarens relation till lagen, det vill säga att denne inte är dömd eller misstänkt för något brott. Den vandelsprövning som sker för att få svenskt medborgarskap eller för den delen en taxilicens är en juridisk bedömning, inte en moralisk sådan.

När Sverigedemokrater uttalar sig är det på blodigt allvar samtidigt som det ska kunna avfärdas som ett skämt; att upprepa det de själva sagt är att fultolka det alla vet att de egentligen menar.

Men vandel har så klart även en historisk anknytning till just moralen. Paulus skriver i Titusbrevet att ”de yngre kvinnorna [bör förmanas] att älska sina män och sina barn, att föra en tuktig och ren vandel, att vara goda husmödrar och att underordna sig sina män, så att Guds ord icke bliver smädat.” I Sveriges folkskolestadgan från 1842 krävdes det ”gudsfruktan och sedlig vandel” för att få bli folkskollärare. När ogifta kvinnor ansökte om att få bli myndiga under det tidiga 1800-talet var kvinnans goda vandel något som ofta fick beskrivas i ansökningarna till Justitierevisionen.

ANNONS

Det är i detta mellanrum som SD:s retorik balanserar. Det ges möjligheter att försvara vandelsprövningar eftersom sådana redan sker, samtidigt som man antyder att man kommer kunna utvisa alla invandrare som inte tittar på Kalle Ankas Julafton eller som är oförskämda nog att prata högt på kollektivtrafiken. Det råder nämligen inget tvivel om att Tidöavtalet, precis som DN:s ledarredaktion skriver, är en vilja att återgå till 1800-talets vandelsbegrepp, där det är ”de utsattas moral […] som ska ifrågasättas och bestraffas”(23/10).

Det tidiga 1800-talets kyrkoböcker är fyllda med anteckningar om samhällets utsatta. Släktforskaren Mats Ekedahl har skrivit om de smålänningar som flyttade till Gotland vars vandel ofta ansågs vara bristande. De hade barn utanför äktenskapet och hade behandlats för diverse könssjukdomar. Smålänningarna utvisades dock inte från Gotland, även om de räknades som ”invandrare”.

Det överraskar mig inte att Oisín Cantwell skriver i Aftonbladet att SD ville få in ”asocialitet” som utvisningsgrund i Tidöavtalet, eftersom deras definition av vandel starkt påminner om Storbritanniens ”anti-social behaviour order” eller ASBO, som fanns mellan 1998 och 2014(20/10). Underklasserna (som i princip var de enda som någonsin fick en ASBO) hotades med fängelse om de inte slutade med det beteende som ansågs vara störande. Hemlösa fick inte sova på gatan, 15-åringar förbjöds från att spela fotboll utomhus, och 87-åriga män beordrades att inte längre vara sarkastiska gentemot grannarna.

ANNONS

Det är ännu oklart hur många av Tidöavtalets kartläggningar och författningsförslag som kommer att leda till ny lagstiftning. Det är dock sannolikt att rättsväsendet under de kommande åren kommer att hamna i en mer politiserad roll än tidigare nu när främjandet av rättssäkerheten mycket väl kan anses vara ett radikalt ställningstagande. Att hålla ställningarna kan mycket väl kräva lite bristande vandel.

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:SD har förlorat sin mest slagfärdiga pick me-girl

LÄS MER:Tidöavtalet kommer att skjuta integrationen i sank

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

ANNONS