Att ämnet ätstörningar, likaså ämnet kvinnokroppen och hur den får omskrivas, väcker starka känslor är klart. Jag visste att det var ett risktagande att skriva min bok på det sätt jag gjort, att alla sorters läsningar och tolkningar skulle kunna komma att göras.
Precis hur laddat ämnet är blir tydligt när jag läser Mikaela Blomqvists text (GP 16/11), som är så affekterad och i flera avseenden så hårt driven att jag undrar om det verkligen är min bok hon läst – därför vill jag bemöta delar av den.
Först och viktigast är att jag inte är anorektiker. Diagnosen anorexi har jag haft totalt omkring 5-6 år av mitt liv och ingenting annat utsägs heller i boken. Så ja; barnafödande och yrkesliv har varit väldigt möjligt, om än i skuggan av den anorektiska erfarenheten, som däremot är livslång.
Att jag skulle framställa den magra kroppen koketterande blir också obegripligt att förstå hur Blomqvist läst in.
Att jag skulle ha framställt den svältande kroppen som attraktiv är också en läsning genom ett märkligt filter. Det enda fall då temat berörs är en situation då en man uttryckte uppskattning över ett nätt kroppsformat, det vill säga, speglande ett (mans)samhälle som åtrår den magra kvinnokroppen. Att jag skulle framställa den magra kroppen koketterande blir också obegripligt att förstå hur Blomqvist läst in. I stället skriver jag återkommande om den skam och den känsla av avvikande som präglat svältperioderna. Att känna sig trasig, att vara trasig. Att tvingas skyla sig för att inte vara en provokation.
Blomqvist ställer sig frågande till varför kritiken inte varit mer upprörd – kanske för att recensenterna läst boken som just litteratur. I boken testar och laborerar jag med former för berättande, som i flera fält också högst avsiktligt adapterar ätstörningens logik och strävar efter att så autentiskt som möjligt skildra inifrån-perspektivet. Traditionen av detta slags inifrån-skrivande från olika så kallade kultursjukdomar eller psykiska gränsland är lång, rikligt behandlad av bland annat Karin Johannisson vars arbete varit en betydande referenspunkt i skrivandet av min bok.
Karin Johannisson uppehöll sig också mycket kring gränser mellan det sjukförklarade och det friskförklarade, hur och vad som får berättas om vid ett givet tillfälle i samhället och historien.
I den linjen avstår jag också högst medvetet från att positionera mig på en given plats mellan friskt och sjukt – detta för att belysa och göra motstånd mot den affärsuppgörelse som gäller i offentligheten, i synnerhet för kvinnor, där transaktionen gäller att du måste ha ett vackert läkt ärr för att ha rätt till en röst, befinna dig på säkert avstånd från vansinnets eller gränslöshetens fält.
Jag blir vidare oroad på ett principiellt plan av tonfallet i Mikaela Blomqvists text; är det verkligen kritikens uppgift att peka ut viss litteratur som farlig?
Det konstruerade systerskapet mellan svälterskor är även det en medveten figur, som jag vrider ur mitt eget grepp i en kortare passage som möjligen gick Blomqvist förbi. Här ställer jag frågan; får jag dra in er in min berättelse och med vilken rätt gör jag det? Hur, och om, liknar vi ens varandra?
Jag blir vidare oroad på ett principiellt plan av tonfallet i Mikaela Blomqvists text; för nog måste varje del av det mänskliga kunna gestaltas i litteraturen? Är det verkligen kritikens uppgift att peka ut viss litteratur som potentiellt farlig? Var går gränsen i så fall för vad som får berättas och hur? Får Stig Larsson skriva självutlämnande om sitt missbruk? Knausgård om sitt dito, samt fall av självskadebeteende? Ska vi ens tillåta skildringar av alkoholkonsumtion eller berusning? Rökning? Vilket blir nästa fält av litteratur som ska betraktas som för farlig?
Vad får vi gestalta och berätta och i vilka former? Hur komplex får litteraturen vara? Varje tid har sina svar – Mikaela Blomqvists svar är också ett svar, men ett bekymmersamt sådant, i vidare mening.
Sara Meidell är kulturredaktör på Västerbottens-Kuriren och författare till biografin ”Ut ur min kropp”.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Sara Meidell har skrivit ett reklamblad för anorexi
LÄS MER:Recension: ”Ut ur min kropp” av Sara Meidell
LÄS MER:En anorektikers liv och psyke inifrån
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
