Det mest intressanta i Martin Schoris replik på min artikel i GP Kultur om blockerade ryska propagandakanaler är inte vad som står i den – utan vad som saknas(17/3). Utgångspunkten för min argumentation var att vi måste lämna självcentreringen när vi diskuterar frågan om blockering av propaganda. Att det måste förstås som en europeisk fråga. Jag lutade mig mot den stora skada som denna propaganda har gjort i närtid i flyktingfrågan. Detta eftersom den då främst riktades mot opinion och eliter (ekonomiska, politiska, mediala) i Centraleuropa och även kom att påverka svensk inrikespolitik. Ett åskådliggörande av hur vi hänger ihop.
Men den som letar efter ”EU”, ”Europa” eller ”Centraleuropa” i Schoris svar söker förgäves. Till och med ”Ukraina” saknas. Ändå är det landets grannländer som nu har tagit emot flyktingar till bristningsgränsen. Civilsamhällen som aldrig har varit med om något liknande i modern tid, som brottas med låg tillit, höga samhällsklyftor och populism.
Följ valsnacket i Ungern nu – det är djupt obehagligt att se hur denna av Ryssland köpta regim inte vet vilket ben den ska stå på i förhållande till kriget. Vad kommer ske i denna region när flyktingmottagande går från den första stundens vilja att öppna ett hem till vardag? Hur beredda är dessa länder på sikt? Vad betyder propaganda i dessa lägen? Är den ett hot? Hur väl rustad är den fria tillgängliga journalistiken där? Kan vi hjälpa deras public service?
Följ valsnacket i Ungern nu – det är djupt obehagligt att se hur denna av Ryssland köpta regim inte vet vilket ben den ska stå på i förhållande till kriget.
Med allt respekt för svenska yttrandefrihets- och mediedebattörers kunskaper om det pressetiska systemet eller reklam för den egna tidningen TikTok-kanal – så vet de ytterst lite om dessa civilsamhällen och hotet mot dem. De varken kan eller vill riskbedöma läget i krigets grannskap. Ändå skulle vi just nu behöva medier som – apropå Schoris åsikt om vårt ansvar som journalister – har den kompetensen.
Ungefär samtidigt som min ursprungliga artikel publicerades kom nyheten att den slovakiska säkerhetstjänsten hade arresterat tre personer i ett fall kopplat till en av landets nyligen nedsläckta desinformationssajter. Igår släppte man en video på hur en av dessa ”journalister” köps av en rysk agent.
Vi kan inte prata om ”det fria ordet” och ”censur” frikopplat från denna verklighet. Den i min text citerade chefen för tjeckiska centret mot terrorism och hybridhot säger att propagandan är vapen i ett ryskt krig som under flera år har destabiliserat landets demokrati – och nu riskerar att bli värre. Han lägger pedagogiskt ut texten om dessa miljöer, om hur de arbetar för att skapa påverkan – och hur det sedan länge har skapat inhemska ”femtekolonner”.
Schori undrar retoriskt om jag anser att vi ska blockera även Nyheter Idag. Om den sajten – som de slovakiska sajter som nu stängs – bevisligen var betald av ryska staten, om den låg i ett litet grannland till kriget och pumpade ut hatisk desinformation om de flyktingar som kom i stora mängder, då skulle kontexten göra att den diskussionen inte enbart fördes utifrån ”det fria ordet” utan utifrån ett säkerhetsläge. Med andra ord: vi i Sverige har ett visst privilegium, men därmed också ett stort ansvar att ta in information från bortom vår horisont.
Vad vi inte behöver i vissa lägen är samhällen översköljda och marinerade i propaganda.
Det är fullt möjligt att ovanstående inte heller är argument eller ”bevis” nog för att släcka ner propagandasajter. Men ska man ens börja förstå varför beslutet togs, och varför länder som Tjeckien och Slovakien har gått ännu längre och dragit ut kabeln för sina inhemska propagandakloner, då kan underlaget för debatten inte vara så okunnigt och naivt. Det kan inte enbart utgå ifrån ord som svenska mediedebattörer drar i sömnen. På Twitter har min text bemötts med de väntade fraserna. Visst ”riskerar vi att öppna dörrar” och ”ge diktaturer en ursäkt”. Men man kan vända på det: Har extraordinära åtgärder som demokratier tar till i krig ”öppnat dörrar”? Eller betraktar vi dem som just extraordinära?
Och är det inte märkligt att tala om hur vår blockering av propaganda skulle legitimera beteenden i Ryssland eller Kina? De har ju ägnat sig åt censur i åratal utan minsta behov av legitimering.
Ett annat argument som lyfts mot min text är att man inte kan släcka ner propaganda eftersom ”vi behöver förstå den”. Men professionella som behöver förstå vet hur man får tag i den. Vad vi inte behöver i vissa lägen är samhällen översköljda och marinerade i propaganda. Eller tror mediedebattörerna, ironiskt nog, att lögnaktig ”information” inte har någon effekt? Att den bara är ett studieobjekt?
Statsvetaren Elsa Kugelberg publicerade tidigare i veckan en insiktsfull text om hur den amerikanska vänstern ägnar sig åt så kallad ”westsplaining” i fråga om ”Östeuropa”(16/3). Jag menar att vi inte behöver blicka över Atlanten eller ens vänsterut för att se problemet, att det oavsett debattörens politiska kulör är en region som alltid har varit irrelevant i Sverige.
Något Kugelberg själv bara dagar senare visar i en text om hur propagandan påverkade flyktingfrågan 2015 och riskerar att göra det i dag - utan att med ett ord nämna den region där propagandan skapade störst politiskt motstånd och hotar att orsaka problem även nu(17/3). Inte ens när detta Europa står i ett fruktansvärt centrum, förmår vi tydligen diskutera utifrån det.
Läs tidigare inlägg i debatten här:
LÄS MER:Öppen journalistik krävs för att bemöta nättrollen
LÄS MER:Sluta vara naiva – rysk propaganda är ett vapen
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
