Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Mattias Andersson är konstnärlig ledare på Backa teater, och blir till våren teaterchef på Dramaten. Bild: Magnus Sundberg

Inte smickrande att Mattias Andersson börjar på Dramaten

GP:s kulturchef tycker inte att man ska glädjas över att Göteborg fortsätter att vara en plats som folk hellre flyttar från än till.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Det är svårt att vara förvånad över att Mattias Andersson, konstnärlig ledare på Backa teater, till våren tar över Teatersveriges mest prestigefulla jobb som teaterchef på Dramaten. Det är en del av en trend som Sveriges andra stad så smått börjat vänja sig vid – att agera talangpool för okorrumperade, oförstörda och moderna kulturpersonligheter som kan ta vid när det inrökta Stockholmsgardet tappat greppet.

LÄS MER: Mattias Andersson ny chef på Dramaten

Mats Malm hann 2018 knappt sätta sin fot i Svenska Akademien innan han upphöjdes till ständig sekreterare över den skamfilade verksamheten – som han på snabb tid har vänt till en institution som många redan nu betraktar med ungefär samma vördnad som innan de omskrivna skandalerna. En fingervisning: när Akademien hade finmingel under Bokmässan högst upp i ”Imagine”-baren i Gothia Tower så var varenda kotte ur kulturlivet på plats.

LÄS MER: "Mattias Andersson har vågat lita på publiken"

Säkert har Dramatens ledning resonerat liknande när Mattias Andersson nu ersätter Eirik Stubø, som fick ta smällen efter Josefin Nilsson–dokumentären i våras. Och det ger avgjort en känsla av fräschör att plocka in en dramatiker utifrån, med omvittnat modern ledarstil och en tydlig konstnärlig vision, snarare än att anställa någon som redan är associerad med de snäva kulturkretsarna i huvudstaden.

Göteborg fortsätter att vara och förbli en plantskola åt huvudstaden

Det vore mycket typiskt göteborgskt att känna sig smickrad att någon alls bryr sig om vad som pågår här i staden. En urgöteborgsk känsla – att vara inte så lite mallig över att Sveriges nationalskald Håkan Hellström sjunger på göteborgska. Få ett extra litet sug i hjärteroten när man känner igen var och varannan Göteborgsgata bland Stockholmsmiljöerna i tv-serien ”Vår tid är nu”. Eller mysa lite åt att Majornabördige Joel Ighe är nattklubbschef på trendkrogen Spy Bar på Stureplan. Göteborg är ju överallt!

Men det är känslor som i grunden inte anstår oss. För visst, det kanske är roligt att få det bekräftat utifrån att Göteborg inte bara bär på talanger utan fullfjädrade yrkesutövare inom de flesta kreativa yrken. Eller att stadens gator är så fina att de duger på tv. Men det är inte ett sundhetstecken för en stad att personer med särdeles stora talanger, riktigt höga ambitioner och extra brinnande viljor känner att det inte finns någon plats för dem att nå hela vägen i denna stad. Att det alltid finns något finare som pockar på uppmärksamheten för de som verkligen vill lyckas.

LÄS MER: "Dramatens val av teaterchef hyllas"

Chefsposter på Dramaten och Svenska Akademien är förstås särfall, men också två gyllene exempel på ett Kulturgöteborg som många hellre flyttar från än till – då de riktigt stora chanserna inte finns här. Ett tillstånd som vore begripligt om det rörde sig om en småort utan ett myllrande kulturliv, men som faktiskt inte är en självklarhet i landets andra största stad. Ändå fortsätter Göteborg att vara och förbli en plantskola åt huvudstaden. Hela tiden redo att fylla på med friskt blod och nya tankar istället för att fortsätta utveckla dem här.

Lösningen på detta är långt ifrån enkel. Men ett första steg är att sluta bli smickrade av att kulturen springer iväg från oss.