”Gillar du bara döda judar?”.
Frågan ställdes på en Chanukka-fest i Prag häromåret och var väl, givet sammanhanget, lite märklig. Men också bekant. Variationer har ställts till mig då och då – med olika stråk av kritik – och varit boktiteln på en bästsäljande amerikansk bok.
Jag var inte ensam på festen om att skriva om Förintelsen och dess konsekvenser och frågor. Men, bland de många som även pratade om Israelresor, framstod också min svenskhet som suspekt. Till och med när jag besöker spillror av judiska grupper i östra Östeuropa händer det att folk mest vill prata om ett Malmö de inte kan placera på en karta.
I förra numret av Judisk Krönika (3/23) tar chefredaktören Anneli Rådestad fasta på samma sak i sin ledartext när hon citerar Lizzie Oved Scheja om de förslag som inkom när Scheja skulle ansvara för årets tema om judisk kultur på Bokmässan: nästan alla förslag från Europa, inte bara från Norden, handlade om Förintelsen. Rådestad hänvisar till Mirjam Katzins rapport ”Antisemitismen i Malmös skolor” där personal och elever vittnar om hur ordet ”jude” används nedsättande, eller har med Förintelsen att göra. Andra aspekter av judisk kultur och identitet, levande sådana, är frånvarande.
”Aldrig mer” stannar vid döda judar som en symbol, inte en förståelse om hur antisemitism formades redan före Förintelsen.
När författaren Dara Horn i våras hakade i sin bok ”People love dead jews” med en artikel om utvecklingen i amerikansk undervisning om Förintelsen var det oroväckande läsning (The Atlantic 3/4). ”Aldrig mer” stannar vid döda judar som en symbol, inte en förståelse om hur antisemitism formades redan före Förintelsen. Och fortsätter att frodas. Inklusive i form av demonisering av Israels existens – till skillnad från kritik av israelisk politik.
Men att undervisa om judisk samtidskultur och identitet, med eller utan Israel, har blivit svårare. Pedagoger, många av dem säkert rädda för att verka välja sida i en konflikt, är mer bekväma med att tala om historisk massutrotning av judar. Något som i sin tur leder till en ond cirkel av okunskap och fördomar.
Det dröjde inte lång tid efter Hamas attack mot Israel i helgen förrän det var tydligt att det rörde sig om terror där civila var ett särskilt mål. Men även efter att vidden stod klar – när bilder på nermejade unga på en festival, kidnappade nakna kvinnor, barn och åldringar spreds via sociala medier – firades det som Doku (8/10) har visat på svenska gator. På Tiktok är jublet påtagligt i virala klipp. Och flera flitigt spridda klipp varnar för att lita på svenska medier i det här läget – eftersom de ägs av judar.
I mina flöden på sociala medier citerar ansedda internationella forskare som Sara Ahmed Frantz Fanons ord om kvävda folk som nu reser sig. Även folk i den svenska kulturvärlden har – får jag sorgligt nog sluta mig till efter en helg tröskande på Facebook – svårt att ta tydligt ta avstånd från terrorattackerna på ett rakt och tydligt sätt. De vill tala om hur allt våld är fel och måste upphöra. De beskriver attackerna som militära angrepp och drar paralleller till Ukrainas kamp mot Ryssland. (Jämförelsen, om sådan ska göras, är snarare de ryska vidrigheterna i Butja).
I andra fall är stödet mer eller mindre direkt uttalat. Ship to Gaza beskrev på Facebook attacken som en ”kraftfull vedergällning”. Aftonbladet-skribenten Shora Esmailian förklarar på X, tidigare Twitter, att ”skulden är helt och hållet Israels att bära”. En tidningsredaktör anklagas av henne för att han ”försvarar rätten att gå på rejv i öknen intill världens största utomhusfängelse”.
Man skriver om hur desperata människor inte har något annat alternativ än att jubla. Men finns det verkligen inga alternativ, särskilt om man lever i Sverige, än att jubla över att civil gisslan förnedras och mördas?
Att Hamas är en organisation som finansieras och får vapen av Iran, en av världens värsta repressiva regimer, omnämns sällan. Desto oftare ”befrielsekamp”. Hamas beteende kopplas enbart till ockupationen – som om gruppens antisemitism, deras önskan att förinta Israel och deras islamistiska fundamentalism inte spelade roll för det slags övergrepp vi ser. Man skriver om hur desperata människor inte har något annat alternativ än att jubla. Men finns det verkligen inga alternativ, särskilt om man lever i Sverige, än att jubla över att civil gisslan förnedras och mördas?
Jämförelsen är mindre en militär operation och mer Bataclan-attacken i Paris 2015 – extremister som gör festande unga till ett mjukt mål. Ändå, trots att den röda linjen är uppenbar, har jag inte sett den någonstans. Och det är svårt att dra annan slutsats än att det också beror på bilden av israeler som helhet.
Kulturvärlden älskar att tala om kulturen som brobyggare. Den syresätter demokratin, förenar folk och hjälper oss att förstå den andre. Men när det gäller just Israel – som hur man än vrider på det är ett nav om man vill tala om levande judisk kultur idag – har jag mest stött på motsatsen.
Jag har genom åren skrivit återkommande om Förintelsen – även i Judisk Krönika – och de gånger texterna har väckt antisemitiska eller ens svartvita reaktioner har det varit från de allra värsta extremisterna. Men varje text som på något sätt har förhållit sig till Israel, artiklar som uteslutande handlar om kultur, har väckt massiva reaktioner. När jag 2009 skrev ett inlägg på den (nu insomnade) bloggen Weird Science under titeln ”Har svenska filmskildringar av ett judiskt kulturarv blivit omöjliga?” – jag lutade mig mot filmer som ”Freud flyttar hemifrån”, där svenska judar på film kunde ha familjemedlemmar som levde i Israel samt det faktum att SVT då ställt in ett inspelat program om israelisk kultur ”för att den andra sidan inte får komma till tals” – fick vi stänga kommentarfältet.
Erfarenheten har tyvärr upprepats sedan dess. Jag har skrivit om israeliska tv-serier (några av världens främsta med välkända amerikanska remakes) med samma resultat (GP, 25/10/19). När jag häromåret skulle hålla ett samtal med en av samtidens bästa tv-makare, Hagai Levi, började en bekant oombedd fundera vart jag skulle dra gränsen – middag med honom var väl ändå inte bra eller? Levi står bakom serien ”Our boys”, en av de mest inkännande serierna om den infekterade relationen mellan israeler och palestinier, svarade jag. ”Visst, visst. Men – han är ju faktiskt israel.”
Jag har inget till övers för ockupationen. Dess skörd är malört. Men oförmågan att hålla två tankar i huvudet skrämmer mig.
När Sally Rooney vägrade låta översätta en bok till hebreiska försökte jag påpeka att den sortens kulturella bojkott var ett ställningstagande som genom sin trubbighet svartmålade judar som grupp och gödde antisemitism (GP, 27/10/21). Replikerna utgjordes av ett mummel om att hon minsann bara valde bort Israel och inte ett språk. Två år senare kan vi konstatera att Rooney aldrig nappade på erbjudandet från den svenske förläggaren Nils Håkanson om en hebreisk översättning utan koppling till Israel.
Jag har inget till övers för ockupationen. Dess skörd är malört. Men oförmågan att hålla två tankar i huvudet skrämmer mig. Terroristattacker riktade mot civila, de vi nu har sett i en gigantisk skala, behöver inte genast lindas in i ett relativiserande samtal. Lika lite som den första reaktionen på en bomb i London eller en halshuggen lärare i Paris måste vara en predikan om kolonialism.
Man behöver inte uttrycka det lika cyniskt som en israelisk väninna en gång gjorde – att det är fint att prata om Förintelsen och fult att prata om Israel.
Men sanningen är att den avhumanisering som för många gör det svårt att utan omsvep ta avstånd från den svindlande barbarin i helgens händelser tyvärr hänger ihop med denna ekvation.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: ”Golda” i regi av Guy Nattiv
LÄS MER:Därför ska du bry dig om valresultatet i Slovakien
LÄS MER:Vad ska det bli av det judiska folket?
LÄS MER:Recension: ”Hypermoon” i regi av Mia Engberg
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
