Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
"Euphoria" är en av flera populära tv-serier som egentligen har israelisk förlaga. Bild: HBO

Politiken och bråken bakom den israeliska TV-boomen

Har du sett "Euphoria" och "In treatment"? Båda har egentligen israeliska förlagor. Hynek Pallas skriver om ett land där tv-serier är mer än bara underhållning.

"Ni smutsar ner Israels namn med er antisemitism!” Anklagelsen utslungades under Israels nyligen avslutade valrörelse av landets premiärminister Benjamin Netanyahu.

Vem var föremål för så vitriolosande ord? Politiska motståndare? Terrorister?

Nej – tiraden riktades mot den israeliska tv-kanalen Channel 12 och miniserien ”Our boys” (producerad tillsammans med HBO). Bibi, som premiärministern kallas, förekommer i en mindre smickrande scen och kanalen har publicerat omfattande läckor från brottsutredningarna mot honom. Men av den rasande kritiken att döma var det uppenbart att Netanyahu vände sig mot innehållet i serien – som han ansåg att israelerna borde bojkotta.

LÄS MER: Recension: Euphoria – HBO Nordic

Samma vrede som premiärministern riktade mot ”Our boys” är också anledning till att internationella film- och tv-bolag de senaste decennierna har gjort nyinspelningar av landets tv-serier – men på senare år samproducerar man dem istället direkt för den globala marknaden. Hur kan det komma sig?

”Our boys” är inget undantag utan fortsätter en lång och intensiv period av självreflekterande, kritiska israeliska tv-dramer och filmer.

”Our boys”, vars sista avsnitt sändes på HBO häromveckan, är skapad av Hagai Levi (känd för serier som ”The affair” och förlagan till ”In treatment”) tillsammans med palestiniern Tawfik Abu-Wael. Dramat utgår ifrån efterspelet till kidnappningen och mordet på tre israeliska tonåringar 2014. Det ledde till att den arabiske pojken Mohammed Abu Khdeir kidnappades från östra Jerusalem och mördades av ultraortodoxa bosättare.

LÄS MER: HBO:s kritikerförakt ligger i tiden

Den tystlåtne Simon (Shlomi Elkabetz) som leder den judiska divisionen på säkerhetstjänsten Shin Beth inser mot omgivningens vilja att förövarna antagligen är judar. Ju längre man ser på ”Our boys” desto mer står det klart att ämnet är mer än en mordutredning. Vid vilken punkt tippar rättfärdigad vrede över i orättfärdiga handlingar? Att den frågan är större för ”Our Boys” än öga-för-öga-mordet – och riktar sig mot politiska reaktioner och krigsövergrepp – är uppenbart. Som författaren Nathan Hersh har påpekat (New York Times 5/9), är det en serie som skildrar hur detta leder till att nationer får djupare ärr. Och allt svårare att sörja och fungera kollektivt.

”Our boys” är inget undantag utan fortsätter en lång och intensiv period av självreflekterande, kritiska israeliska tv-dramer och filmer. Den mest kända filmen, Ari Folmans animerande ”Waltz with Bashir” från 2008 behandlade Libanonkriget 1982 som ett nationellt trauma. Året därpå vann Samuel Maozs film på samma tema, ”Lebanon”, Guldlejonet i Venedig.

Kritik och krav på bojkott är heller inget nytt, och kommer från olika håll. Filosofen Slavoj Žižek gav sig på ”Lebanon” för att den ”humaniserade israeliska soldater”. Den israeliska kulturministern Miri Regev attackerade en fransk filmfestival för att de visade ”Foxtrot” (2017) som skildrar tre generationer israeliska soldater. Filmen var enligt Regev ”självspäkelse”.

Där man tycker att Israels kritiker borde uppskatta av makthavare förhatliga narrativ som kritiserar och reflekterar över historia och samtid, är det ofta tvärtom. Tv-serien ”Fauda” (arabiska för ”kaos”), vars tredje säsong får Netflix-premiär under hösten, handlar om israeliska agenter som infiltrerar Hamas. Det råder ingen brist på moraliska tveksamheter hos agenterna som torterar och begår övergrepp. Manuset – skrivet av tidigare soldater med liknande erfarenheter – var en het potatis eftersom det ansågs svårsmält för en inhemsk publik. För mycket talad arabiska, för mycket förståelse för palestinier. Istället blev ”Fauda” en omedelbar framgång.

Säsongen som nu kommer till Netflix är också den första som skrivits direkt för en global publik.

Men trots att kritiken även kom från ortodoxa judar, var det kravet om Netflix-bojkott från BDS-kampanjen (”Bojkott, Desinvesteringar och Sanktioner”), som bland annat riktar in sig på israeliska kulturinstitutioner, som var mest anmärkningsvärd. Det följer en trend där framgångsrika författare som Kamila Shamsie vägrar att hennes verk översätts till hebreiska. (Se tidskriften vagant.no 3/10).

LÄS MER: Samhällets omättliga behov av narrar

Där man skulle applådera kulturell självkritik som en viktig demokratisk artär i vilket annat land som helst med oroväckande utveckling – ingen talar om bojkott av iranska filmer trots den fruktansvärda regimen – har också ”Fauda” avfärdats som rasistisk på grund av att upphovspersonerna är fel.

De starka känslorna kring Israel är också delanledning till att det tog så lång tid för världen att direkt ta del av landets tv-under. Det har förstås varit välkänt att många framgångsrika serier har israelisk förlaga. ”In treatment” kom redan 2008. Terapi-temat var inte lika infekterat som bakgrunden till serien ”Prisoner of war” (2010) som blev amerikanska ”Homeland”. Gideon Raff (som har regisserat den aktuella Netflix-serien ”The spy” med Sacha Baron Cohen) ville bryta tystnaden kring soldater som kom tillbaka till Israel efter fångenskap.

Men även om man fortfarande gör remakes på israeliska serier (som HBOs ”Euphoria”) har streamingtjänsternas behov av material trots kontroverserna lett till uppköp och inhemsk produktion. Precis som när Netflix producerar en serie i säg Ystad så handlar det om ett ”glokalt” fenomen: du hakar fast i det lokala för att fånga tittare där. Men liksom Scandinavian noir-genren ger det även ett exotiskt försäljningsargument globalt.

Sådan kultur – och inte politiker som Benjamin Netanyahu eller dövörad bojkott – är tecknet på att det fortfarande bultar demokratiskt liv i en nation.

I Israel är detta ”glokala” förstås lite annorlunda än i Ystad. Dels finns en produktionsmässig aspekt som ger de israeliska serierna närvarokänsla – bristen på studioutrymme gör att de spelas in på plats. Och dels är det lokala en daglig konflikt. En ständig argumentation – ibland om existensberättigande för både judar och araber – och moraliska svårigheter. En serie som kidnappningsthrillern ”False flag” (C More) har som viktig ingrediens de dubbla medborgarskap som är vanliga i landet. En annan, ”When heroes fly” (Netflix), växlar mellan Libanonkriget 2006 och israelisk exil i dagens Colombia.

Det är inte bara Konflikten som har gett serier med samhällspåverkan. Minst känd i Sverige är antagligen ”Yellow peppers” (2010), där regissören Keren Margalit utgick ifrån sin erfarenhet av att uppfostra ett autistiskt barn i ett samhälle som inte talar om sådana saker. Serien ledde till en ny öppenhet kring autism och till remakes i Grekland, England och Nederländerna.

En annan trend som bygger på manusförfattare med nya erfarenheter är de ortodoxa serierna. ”Shtisel” (Netflix) är den mest kända och handlar om en ultraortodox lärare som faller för en frånskild kvinna. Producenterna beskriver för Deutsche Welle (25/3) hur serier som ”Shtisel” och ”Srugim” (ett ortodoxt ”Vänner” på Amazon Prime) skrivs av ortodoxa och har öppnat en ny värld för deras sekulära grannar.

HBO och Netflix tycker uppenbart att detta också ger strömningstjänsterna kvalitet.

Men att kommunikations- och ventilationsfunktionen som dessa dramer har fått gör fanatiker rasande är inte förvånande. Serierna har lett till spaltmeter av debatt. Men också mer oväntade reaktioner. Som när en palestinsk ”Fauda”-skådespelare konfronterades av en hårdför bosättare. Nervöst frågade skådespelaren vad han ville. ”Abu Ahmad, varför lät du producenterna döda dig – jag älskade din rollfigur!”.

Den episoden har redan gett inspiration till en egen film. Den gångna sommarens roligaste komedi var Sameh Zoabis ”Tel Aviv on fire”. Filmen kretsar kring produktionen av en palestinsk tv-såpa där en israelisk gränsvakt, vars fru älskar såpan, nästlar sig in i den arabiske manusförfattarens arbete.

Sådan kultur – och inte politiker som Benjamin Netanyahu eller dövörad bojkott – är tecknet på att det fortfarande bultar demokratiskt liv i en nation.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.