I grunden håller de flesta med om att fri kultur = viktig i versaler. Väck svenska kulturmänniskor 03:40 och du får stabila fraser. Kultur syresätter demokrati. Omätbar och komplex. Finansierad av skattemedel så vi inte bara ser pirayakapitalistbetald Åsa-Nisse på bio
Det här gäller lokalt som internationellt. Efter murens fall betraktades förstås kultursmugglingen till kommunistländerna som något positivt. I det tjeckiska nationalmuseets 1900-talsannex finns garderober där du möter den förbjudna litteraturen i samizdatutgåvor: Adorno, Orwell och ”Bröderna Lejonhjärta”. Nyligen såldes Bob Dylans översatta och olagligt spridda texter för en furstlig summa. Visst ni förresten att områden bakom järnridån som fick in väst-tv senare uppvisade öppnare attityd än andra regioner?
Än i dag finns platser där du inte kan strömma den tolfte Halloween-filmen eller vad vi nu väljer att göra med vår frihet. Men modigt folk smugglar ”Vänner”-avsnitt till Nordkorea. USB-minnen cirkulerar på Kuba fyllda med mexikanska tv-såpor. Det är så det ser ut när revolutionens barn själva får välja: Jeans, porr och Elvis upptäcktes oftare än Solzjenitsyn av vakterna vid muren.
LÄS MER:Jämför inte Vilks med Burka Songs-rättegången
Kulturens effekter är inte mätbara på förhand – det viktiga är frihet och tillgänglighet. Man tänker att lärdomen borde vara stabilt förankrad i dag. Sen öppnar man kultursidorna.
Nej, jag hör inte till dem som mot en swishad femtiolapp jämställer diktaturens tankeförbud med demokratins gränser. Men anser det vara en intellektuell plikt att ställa frågor om hur gränserna dras.
Om du på morgonen skickar fram en skribent från säg Bulletin som menar att kommunpoeter tar pengar från cancervård, då äter kultursidorna henne till frukost.
Öppet mål. Applåder.
Till lunch prövar vi därför en utmaning. Kastar in en rondellhund. Likt Tranemos rimsmed upprör ju profetjycken på platser med totalitära tendenser. Inte brunhögerns bloggar den här gången, men typ teokratins Iran. Oräkneliga svenskar har flytt därifrån.
”Osmakligt”. ”Hatiskt”. Kan man ju tycka. Men konstnären ska vi väl försva… Jaha, okej.
Tuggmotstånd till kvällen då. En författares inställda hebreiskaöversättning aktualiserar kulturbojkotten av Israel. Nu ska väl någon skribent fråga om det bästa sättet att hjälpa palestinier är att kapa kultur till en demokrati där folk får hysa olika åsikter; behandla dem som en förtryckarmonolit? Kanske stödja sig mot Henning Mankell som funderade på saken: ”Det hade varit fel. För i bästa fall kommer åtminstone en del av mina många israeliska läsare att fundera över det faktum att jag deltog i Ship to Gaza.” (Expressen 17/6/2010).
LÄS MER:Det står Sally Rooney fritt att tacka nej till israeliska förlag
LÄS MER:Rimligt att Rooney svarar på kritiken om antisemitism
Eller fråga sig varför Israel-vägrare fortsätter behandla Kina med silkesvantar. Nyligen framkom att Sally Rooneys ”Normala människor” publiceras av en ”statligt godkänd” förläggare med starka band till kommunistpartiet (The Times 14/10). Ändå är Kina en diktatur som sätter muslimer i läger, krossar kultur och tvingar inspärrade poeter att rimma till Xi Jinpings ära (Economist 23/10). Är kundunderlaget för gediget för solidaritet med uigurer?
Tre decennier efter murens fall räcker det att skrapa på kulturriddarnas ställningstaganden för att se blinda fläckar och dubbla måttstockar. Den som betraktar kulturbojkott av Israel som en enkel självklarhet reducerar nämligen konst till samma sak som den frukt man (helt rimligt) bojkottar från ockuperade områden. Men fundera på vad det gör med påståenden som att kultur är ”demokratins syresättning”. För i samma stund som konst inte ses som mer komplex än en apelsin – då kan skattepengarna till kultur också mätas mot kostnaden för cancervård.
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
