Det är ganska sällan som det öppna kulturhatet visar sig. Men det är vad som sker i Norrköping just nu. Den internationellt erkända symfoniorkestern ser ut att hamna i marknadstänkandets flismaskin, konserthuset ska säljas ut, M-KD-L-styret mässar om stålbad.
Det är bara en av flera iögonfallande åtgärder som staden vidtar. Också i övrigt låter utvecklingen som något ur en seriestripp i Galago från 90-talet: kulturverksamheten inordnas under ett Tillväxtkontor där museer i sin tur sorteras in under kontoret Attraktionskraft och biblioteken och bildningen under Livskvalitet. Resten hamnar i ett eventbolag, kulturchefen får focken.
Professorn och författaren Stefan Jonsson formulerade sig vasst i en kommentar för DN Kultur under tisdagen: ”När modellen införs i januari 2024 behöver politikerna inte oroa sig för att hålla armlängds avstånd till kulturinstitutioner och konstutövare. Då finns inte längre något att hålla avstånd till, eftersom kulturen upphör att existera som självständig sfär i kommunens organisation.”
Som svar fick både han, Norrköpings kulturliv samt dess publik närmast ögonblickligen en skur av förolämpningar från kommunstyrelsens moderata ordförande Sophia Jarl. I sin debattartikel i Expressen, som torde vara bland det mest vulgära och föraktfulla som skrivits av en folkvald de senaste åren, utmålar hon mer eller mindre stadens kulturliv som bortskämda parasiter, frågar sig om det är ”fult för kultureliten att tjäna egna pengar” och ställer ensamstående mödrar mot ett kulturkollektiv som ”kraftsamlar för att ha kvar sina privilegier”.
Det är sådant som man annars brukar höra från övertända nyliberala gymnasister, eller ännu längre ut på högerkanten, fullkomligt näckat på helhetsperspektiv eller faktiska kunskaper om hur kulturlivet fungerar.
Man skulle kunna skratta åt skamlösheten, men som frihetligt sinnad känner man snarare en tilltagande sorg och förfäran över att den kulturintresserade borgerlighetens dagar faktiskt tycks vara över.
Som den fullkomligt absurda antydningen om att det inte vill bidra i tuffa tider – är det någon sektor som har tvingats rätta mun efter matsäck sedan åtminstone 90-talet, så är det just kulturlivet. Eller påståendet att kulturinstitutioner inte gör vad de kan för att öka sin självfinansiering – säg det till exempelvis Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm.
Man skulle kunna skratta åt skamlösheten, men som frihetligt sinnad känner man snarare en tilltagande sorg och förfäran över att den kulturintresserade borgerlighetens dagar faktiskt tycks vara över, att bildningsvurmen är lika performativ som allt annat i en tid där mycket förflyktigas.
Det finns nämligen ytterligare en intressant iakttagelse i Stefan Jonssons DN-text: det som står i partiprogrammen. I det offentliga talar så gott som alla partier fortfarande om kulturens betydelse för demokratin, med munnarna fulla av vackra ord, världar som vidgas, möten som uppstår, tankar som föds.
Men med verkligheten tycks alla dessa utfästelser de senaste åren ha fått allt mindre att skaffa. Jag kan på rak arm inte minnas när man senast talade om att lyfta kulturen, i alla fall inte i ett sammanhang där man inte i själva verket lindade in sparåtgärder i den sortens formuleringar.
Det finns alltid ännu en egenintäkt som kan höjas, alltid en kostnad som kan kapas, alltid en orsak till att låta anslagen stå still och ätas upp av prisökningar till intet återstår. Men aldrig några fysiska bevis för att man menar allvar med orden om dess oundgänglighet i egen rätt, eller ens dess betydelse för demokratin och det offentliga samtalet. Här i Göteborg pågår fortfarande käbblet kring Folkteatern, i Stockholm kan självaste Nationalmuseum tvingas stänga.
Men framför allt finns det alltid en tjänstemannarekommendation som fortsätter att kretsa som en gam över kulturlivet, precis som i fallet med symfoniorkestern och kommunstyrelseordföranden i Norrköping: att ”erbjuda en produkt som fler människor är beredda att betala för”.
Det är en historiskt väl beprövad tulipanaros – enkelt att säga, svårt att utföra – och den har stått sig relativt slätt. Utveckling kräver helt enkelt underhåll också från det allmänna, att satsa på kulturen är att satsa på nya sätt att definiera oss själva. Det som ter sig som snäva konstigheter eller avantgardism i dag är ofta comme-il-faut i morgon.
Det innebär inte att det vare sig är fel eller dåligt med ett kommersiellt utbud eller underhållningsindustrin, men en människa lever inte på maränger allena. Kultur är en infrastruktur, själva definitionen av en civilisation, och måste få kosta pengar – precis som vägar, skola och vård.
Den 1 september håller kulturarbetare landet över tre tysta minuter för att uppmärksamma nedmonteringen av kulturen. Alldeles utmärkt, men själv är jag dödstrött på både tystnad och tomma ord. I stället börjar det bli dags för politiken att svara: behöver vi fortfarande kultur? Finns det plats för konstuttryck som inte blott är till för att behaga, utan för att bråka, ställa på ända och ifrågasätta? Finns det utrymme för det smala, avancerade och exklusiva i vårt samhälle? Och hur kommer det komma till uttryck i kulturpolitiken?
Vi kan börja med den ständigt tigande kulturministern Parisa Liljestrand, till exempel. Vad säger hon?
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Lotta Lekvall blandar bort korten om Folkteatern
LÄS MER:Att angripa konst är att angripa det bästa i människan
LÄS MER:Hur kan politikerna inte fatta vilken skatt Folkteatern är?
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
