Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Palestiner protesterar vid Gazaremsans gräns mot Israel. Bild: Muhammed Dahman
Palestiner protesterar vid Gazaremsans gräns mot Israel. Bild: Muhammed Dahman

Bernt Hermele: Det är som vilken kolonial erövring som helst

Den senaste tiden har den djupa konflikten om Palestina tätnat ytterligare. Våldshandlingar och vedergällningar mellan Israels militär och Hamas följer varandra på grunder som ofta beskrivs som notoriskt komplexa.
Men det hela är faktiskt inte alls svårt att förstå. Det menar författaren Bernt Hermele.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Konflikten i Palestina beskrivs ofta som världens mest komplicerade, som omöjlig att begripa. Men vi krånglar till saker i onödan, för många berättelser och bilder ska in i ramen, berättelser som helt enkelt inte hör hit. Det här är till en början inte en konflikt mellan Israel och Palestina. I själva verket är det en konflikt om Palestina, om rätten till dess byar och städer, till mark och vatten, där lösningarna blivit militära i brist på politisk vilja.

LÄS MER: Yttrandefriheten hotas i Israel-Palestina-konflikten

Konflikten är inte mer komplicerad än valfri kolonial erövring; till exempel boernas apartheid-styre i Sydafrika (1948), Belgiens kolonisering av Kongo (1908), det brittiska styret av Indien (1858) eller den svenska koloniseringen av samerna (slutet av 1800-talet), där statsmakten betraktade de samiska områdena som obebodd ödemark.

Kolonisationen har flera gemensamma drag som går igen även i Palestina. I samtliga fall anser vi, vita européer, oss bäst lämpade att bestämma. Redan på 1930-talet ansåg de europeiska sionisterna att de var överlägsna palestinierna, de primitiva orientalerna.

Precis som i fallet med svenskarna och samerna betraktades Palestina som en obebodd ödemark, redo att tas i bruk av sionisterna.

Sionisterna menade till och med att palestinierna skulle vara vänligt inställda till kolonisationen, eftersom de lovade att lyfta upp dem både ekonomiskt och kulturellt. Att det vid tiden fanns en palestinsk överklass och en välbärgad medelklass bekymrade inte kolonisatörerna.

Precis som i fallet med svenskarna och samerna betraktades Palestina som en obebodd ödemark, redo att tas i bruk av sionisterna. I början av 1900-talet myntades begreppet ”ett land utan ett folk, för ett folk utan ett land”. En klatschig slogan med bara ett fel; landet var redan befolkat.

LÄS MER: Netanyahu backar inte – fortsatt offensiv mot Gaza

Grundstenen i det sionistiska nationsbygget var ett judiskt hemland. Fysisk kontroll över marken var avgörande. Av det följde att mark systematiskt började köpas upp, mer eller mindre lagligt, redan 1909. Men vem skulle befolka den judiska marken? Lösningen kom även den från Europa, under 20- och 30-talen ökade invandringen, ofta orsakad av antisemitisk förföljelse. Sionisterna hade tidigt koloniserat Palestina med utposter och bosättningar; kibbutzer. På 1930-talet byggdes ett nätverk av kibbutzer upp, längs med det framtida Israels tänkta gränser. Bosättningarna var en blandning av jordbruk och militär utpost. Ett typiskt exempel är kibbutzen Hanita (spjut på hebreiska). Den etablerades 1938 i de norra gränstrakterna mot Libanon.

Hanita var en socialistisk kibbutz. Det var till exempel förbjudet att ha privata tekannor inne i sovhytterna, det ansågs borgerligt. Haganah, den judiska armén, såg till att kibbutzen byggdes enligt militära principer, med ett vakttorn mitt i kibbutzen. Hanitas placering i fiendeland hade ett betydande symboliskt värde. Samtidigt fungerade kibbutzen också som en militär spjutspets mot intilliggande länder. Men landet där Hanita byggdes var inte öde, här bodde redan palestinska familjer i sina stenhus. De tvingades iväg med våld.

LÄS MER: Israels järnkupol – militär trumf med hål

Året efter Hanitas etablering inleddes andra världskriget. Hitlers galna plan, Förintelsen kom att kosta 6 miljoner judar livet. Efter Tysklands kollaps och krigets slut fanns en miljon flyktingar i Europa, 250 000 av dem var judar. Många var föräldralösa, förhållandena i flyktinglägren var ofta tröstlösa, ibland förvarades överlevarna i läger bakom taggtråd, en del bar fortfarande sina gamla fångkläder. Var skulle dessa människor ta vägen? Tillbaka till sina hem var de i de flesta fall inte välkomna. I lägren fanns ingen framtid. För många var Palestina det enda hoppet. Överlevarna var bokstavligen ett folk utan land. Olika sionistiska organisationer inrättade kibbutzer på tysk mark, ofta i anslutning till de gamla nazistiska lägren. De föräldralösa barnen och ungdomarna gavs en jordbruksutbildning kombinerat med en militär utbildning. Med tiden slussades överlevarna, i hemlighet, från Tyskland till olika hamnar i Frankrike och Italien. Där väntade en armada av små och större fartyg, som tog dem över Medelhavet till Palestina. En omvänd ström bort från Europa, jämfört med dagens båtflyktingar. Det blev deras uppgift att öppna Palestinas portar. När Israel bildades 1948 utvandrade över 130 000 av överlevarna från läger och kibbutzer i bland annat Tyskland.

I Palestina skulle Förintelsens offer bli till stolta, fria människor. Men verkligheten de mötte var långt ifrån de soliga sionistiska parollerna.

Samma sak hände även här i Sverige. Här startade sionistiska organisationer flera liknande kibbutzer, bland annat i Falun. Dessutom inrättades flera hemliga och olagliga träningsläger på Värmdö utanför Stockholm dit judiska ungdomar kom som ville åka ner och ansluta sig till kampen i Palestina. I Stockholm och Trelleborg väntade fartyg på att ta ungdomarna till Palestina, via franska Marseille och Le Havre. Totalt rörde det sig om hundratalet ungdomar.

LÄS MER: Recension: "Estera" och "Stationer" av Karin Brygger och Ivan Frischer

I Palestina skulle Förintelsens offer bli till stolta, fria människor. Men verkligheten de mötte var långt ifrån de soliga sionistiska parollerna. Israel bildades 1948 och under det efterföljande kriget utsattes den lokala palestinska befolkningen för en etnisk rensning. 750 000 män, kvinnor och barn fördrevs, 12 000 människor uppskattas ha mördats. 500 palestinska byar jämnades med marken. På många platser ersattes de raserade byarna av nya kibbutzer. Den mest kända massakern inträffade i Dayr Yasin, en palestinsk by med 700 invånare. En månad innan Israels bildande gick judiska terrorister in i byn, understödda av Haganah, den blivande israeliska armén. Massakern kostade uppskattningsvis 200 bybor livet, de flesta barn, kvinnor och gamla. 220 bybor lyckade fly, de flesta män. 250 kvinnor och små barn kördes iväg till Jerusalem och släpptes av vid Damaskus-porten vid de arabiska kvarteren. Dayr Yasin jämnades med marken.

Menachem Begin, terroristernas ledare, skröt strax därefter om massakern i en radioutsändning:

”Dayr Yasin var en fantastisk erövring, som kan tjäna som en modell för framtiden. Soldater, ni har skapat israelisk historia med er attack och er erövring. Fortsätt på denna väg till seger. Så som i Dayr Yasin, ska vi attackera och kasta ut fienden över allt.

Gud, Gud, du har valt oss ut för att erövra.”

Bernt Hermele är författare. Han har bland annat gjort dokumentären ”Min mamma mördades av en självmordsbombare”, som handlar om hans mammas död i Israel 2002. Hans kommande bok har arbetsnamnet ”Öppna Palestinas portar”. Hermele producerar också poddarna ”Överlevarna – röster från Förintelsen” och ”Nakban – palestinska röster”.

Missa inget från GP Kultur!

Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.