Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

 Bild: Izabelle Nordfjell/TT
Bild: Izabelle Nordfjell/TT

Johan Lindqvist: Att bli pappa var enkelt - det är att släppa taget som är svårt

Hela Hollywood, den samlade popeliten och en armé av författare peppade mig inför att jag skulle bli pappa. Men när jag snart ska släppa iväg mitt barn står jag ensam, skriver Johan Lindqvist.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Jag och flera av mina vänner fyller femtio det här året. Och tvärtemot vad som brukar påstås är det inte nära relationer som vi medelålders män är dåliga på. Det svåra på den här platsen i livet är i stället att släppa taget.

Om våra barn som flyttar ut, för några av oss också om föräldrar som blir gamla och dör. Dessutom om några av våra vänner som lämnat alldeles för tidigt. Om oss själva och den människa vi varit de senaste tjugo intensiva åren.

LÄS MER: Misstag av SVT att ta bort festen ur Melodifestivalen

I lördags var det tjugo år sedan jag blev pappa för första gången. Vi åkte hem genom snön från BB i Mölndal med en liten flicka och ett sponsrat start-kit bestående av några blöjor, lite välling, en pekbok och en cd-skiva där GSO tolkade barnmusik.

Innan dess hade vi gått kurser där det visades allt från en norsk film om amning (fortfarande på Telemarks-skidor utanför fjällstugan) till en modell av en livmoder som en av kvinnorna på mödravårdscentralen stickat på ledig tid. Hon knödde i en sliten docka från BR för att visa hur det såg ut i magen på de blivande förstföderskorna.

LÄS MER: Kulturen kommer hitta nya vägar efter pandemin

LÄS MER: Spellista: Här är de 100 bästa låtarna från 2020

Redan innan barnet kom hade vi läst alla böcker som var i ropet just då. Från Anna Wahlgren till Katerina Janouch (!). Jag läste såklart också GP-skribenten Johan Nilssons fina ”Koka makaroner”. Den är bra på riktigt.

Ovanpå den grundliga researchen staplades intryck från massor av romantiska komedier och vi gjorde listor på vilka låtar som skulle passa till dopet.

Det fanns fler böcker att köpa senare. Men efter handledningar om hur man hanterar en tonåring tar det stopp. Och i samma veva byter även låtar, filmer och romaner perspektiv.

Från femton och framåt är det fokus på ungdomen. Med all rätt. Det är ju där dramat finns. Vi föräldrar är oftast bara mer eller mindre valhänta statister i alla dessa ”coming of age”-filmer, senast den utmärkta ”Dating Amber” som jag såg på Bio Roy ihop min dotter.

I den ofta eskapistiska popmusiken är uppbrottet och frigörelsen en grundpelare. Om man som pappa ens finns med är det som fastvuxen vid köksbordet och lika låst även känslomässigt, oförmögen att alls förstå vad som händer.

Låtar skrivna till (de små) barnen är oftast ganska smetiga och har framförallt inte så mycket att göra med de känslor som ska hanteras tjugo år senare.

Det bästa jag har gjort och fortfarande gör är att tillsammans med mamman försöka bidra till att rusta mina barn till självständiga individer som har modet att ta sig ut i världen. Jag tänker att deras trygga blick när de väl tar steget är allt jag behöver som kvitto på ett bra jobb.

Att knyta an var enkelt för mig. Kärleken var omedelbar och villkorslös. Det är ändå att våga släppa taget som är det svåra.

Så var finns den moderna skildringen av pappan som skickar ut sina barn i världen? Jag har hittar i alla fall en låt. Jason Isbells ”Letting you go” har visserligen en del trötta rader även den, men jag tycker om några formuleringar:

Being your daddy comes natural

The roses just know how to grow

It's easy to see that you'll get where you're going

But the hard part is letting you go.”

Missa inget från GP Kultur!

Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.