Levande musik är kommunikation. När den tystnar händer det något med oss och det är ingen skön förändring. Det här året har det varit tomt på klubbarna, konserthusen och arenorna. För oss som är bortskämda med livemusik har en väsentlig del av vardagen skalats bort. Förstås tillsammans med allt annat eländigt som pandemin inneburit.
Sammantaget kan det ibland bli ganska tungt att hantera. Alla de musiker och artister jag pratat med under året säger att man längtar efter att spela men försöker göra annat under tiden. Skriva, fixa hemma, spela in demos. ”Man blir väldigt bra på att vika tvätt”, som Augustifamiljens kapellmästare Stefan Sporsén sade häromdagen.
Men det är ofta något annat också. Något som ju längre tiden gått satt sig fast lite hårdare och lite mer på djupet. För den som regelbundet hämtar energi av att spela tillsammans med andra och uppträda inför en publik har det i många fall blivit någon form av rejäl svacka, kanske rentav en depression. Det är som idrottaren som inte får sitt endorfin och med tanke på att även musik är något både fysiskt och mentalt påverkas man negativt av inaktivitet och stillasittande.
Separation, sorg och saknad är också återkommande teman på många av årets starkaste album.
Det blir garanterat en del grubblande och det har redan hunnit komma några album som är en direkt följd av pandemin. Taylor Swift hade förmodligen inte gjort ”Folklore” om inte hennes intensiva liv bromsats in så kraftigt. Det är inte heller någon slump att Swift såväl som många andra letat sig mot ett mer nedtonat uttryck.
Separation, sorg och saknad är också återkommande teman på många av årets starkaste album. På flera av de skivor jag lyssnat mest på finns dessutom en vilja att hitta sammanhang såväl bakåt i tiden som i den situation och det samhälle man befinner sig i just nu. Och det är väl precis det vi behöver musiken till, speciellt i dessa tider.
Plattorna är i många fall visserligen inte inspelade under coronan, andra har avslutats under nedstängda former. Som Fleet Foxes glimrande comeback. Springsteens ”Letter to you” spelades in redan 2019 och var en hälsning till den yngling som debuterade med vykortet ”Greetings from Asbury Park”, stämplat 1973. Men med pandemin blev det nya albumet ännu mer angeläget med sina texter om vänner som fattas oss, om döden och om vad som är viktigast under den stund vi är på jorden.
Ane Brun sjöng också som sorg och acceptans, likadant med Courtney Marie Andrews och Christian Kjellvander fast ur ett andra perspektiv. Gillian Welch och Bonny Light Horseman använde gamla sånger och gjorde dem relevanta på nytt. Men den som allra bäst fick ihop allt detta, som ställde de allra mest relevanta frågorna, var Jason Isbell. Han gjorde årets finaste skiva, tillsammans med hustrun Amanda Shires och deras band.
Vi kommer fortsätta med strömmade konserter så länge vi kan och så länge det behövs. Musiken är alldeles för viktig för att tystas av ett virus.
Till sist. En del livemusik har det ändå blivit. Även om inte publiken var på plats. Jag är stolt och tacksam över att ha fått vara med och bidra till att hålla musiken levande i Göteborg.
Vi på GP inledde en satsning på strömmade konsert med den livesända galan från Pustervik i våras. Vi fortsatte med fler spelningar på Pustervik och sedan från Liseberg och Stora Teatern. Senast i onsdags spelade vi in en ”julkonsert” på Storan med Augustifamiljen, The Tallest man on earth, Petra Marklund och Linnea Olsson. Den visas den 16 december på gp.se och ska verkligen inte missas.
Vi kommer fortsätta med detta så länge vi kan och så länge det behövs. Musiken är alldeles för viktig för att tystas av ett virus.
Och i väntan på scenerna öppnar igen kan du lyssna på GP:s spellista med de 100 bästa låtarna från 2020.
