Per Bjurman, sedan många år Aftonbladets korrespondent i New York, delade häromdagen en i förstone nedslående text på sin Facebook-sida.
James Altucher, en mångsysslande new yorker: han är bland annat entreprenör, podcast-pratare och comedyklubb-ägare, argumenterar långt och känslodrivet men också sakligt om varför New York City kommer vara en vacker död stad när pandemin har besegrats.
I korta drag handlar det om ekonomin, kulturen och maten. När covid-19 lamslog New York hade de som kunde redan lämnat Manhattan för Boston, Miami, Atlanta, Nashville och Los Angeles. Och många av dem tycks inte komma tillbaka. De har vant sig vid behagligare klimat och zoom-möten.
Det har enligt Altucher blivit för kostsamt att göra karriär i New York. Och för tillrättalagt. Han menar att det vildvuxna och mångkulturella kvävts av hiskeliga kvadratmeterkostnader och själsdöda kontorsskrapor. Pengarna blir för dyra att tjäna, kulturen går i stå och de bästa krogarna har redan tvingats stänga.
För alla vi svenska turister som vallfärdat till New York är det här såklart trist. För de New York-bor med bilden av stadens invånare som en kollektiv comeback kid som reser sig efter terrorattackarer och orkaner är Altuchers påstående att den här gången återhämtar sig inte staden förstås mer än smärtsamt.
Men jag vet inte jag. Kanske är det så att när den kreativa överklassen drar vidare och de finansiella marknadsplatserna flyttar på sig blir det inte alls tomt och tyst och övergivet. I alla fall inte så länge. Kan det inte istället vara i den brända greed is good-marken det gror ny musik, litteratur, krogliv, film och scenkonst.
När en James Altucher kanske växlar över till ett stillsamt förortsliv och när Eva Dahlgren och Efva Attling, med snarlika argument och rejäl vinst, säljer sin etagelägenhet i Alphabet city ritas förutsättningarna om. Jag är övertygad om att New York alltid kommer att vara en fantastisk plats, att de kluster som Altucher rör sig i inte är för evigt är en annan sak. I samma Facebook-flöde ser jag förresten hur Tony ”Rubin” Sjöman från Bergsjön målar sin hittills största mural i Hells kitchen. Det finns alltid nya människor som sätter avtryck.
Göteborg har tack och lov inte ridits lika hårt av vare sig pandemier, attacker, naturkatastrofer eller girighet som New York. Men även här finns liknande förändringar. Den övre medelklassen flyttar längre ut i förorten, innerstadens liv hotas av kontorskomplex och hotell. Bostadsmarknaden funkar inte. Näthandeln och viruset ligger just nu som en kvävande kudde över de av innerstadens butiker och krogar som inte rättat in sig i ledet med de största kedjorna.
Men viruset tar samtidigt inte hänsyn till om du är riskkapitalist eller svartklubbs-dj. Koncerner kan falla och ändå kan nya satsningar blomstra. Jag tror en av följderna av coronan blir att efter pandemin kan småskaligheten, underjordskulturen och gräsrotsrörelserna få nya möjligheter att utvecklas och växa. När etablerade system slås sönder har det alltid var en start på något annat. Kreativiteten och kulturen hittar sina vägar.
När bygget av Karlatornet bromsas är det kanske paradoxalt nog så att närliggande klubben Truckstop Alaska, som tvingades slå igen, trots allt blir en vinnare i längden. Eller i alla fall idén om att det nya alltid börjar på markplan, sedan kan vi fortsätta snickra både hus och drömmar på höjden.
