Astrid Lindgren hyste inga som helst sympatier för Hitler och nazismen, tvärtom, genom hennes krigsdagbok löper en stark demokratisk och anti-auktoritär hållning, från första till sista sidan. Som i en av hennes mildare formuleringar, skriven mot den tysklandsvänlige Fredrik Böök i november 1940, när kriget bara pågått drygt ett år och det värsta återstår: ”Jag kan aldrig tro på en regim, som skapat koncentrationslägren i Oranienburg och Buchenwald, som tillåtit och understött pogromerna [mot judar] hösten 1938 och som dömer en norsk flicka till ett års fängelse därför att hon rivit sönder en bild av der Führer.” Lindgren arbetade på den svenska brevcensuren, hon läste tidningar och följde radioutsändningar, hon var sällsynt välinformerad.
Och hon ställer sig frågan vilken fiende som är värst, Hitler eller Stalin, och svarar genomgående att om hon måste välja, så väljer hon – Hitler. När Sovjet ockuperar Baltikum blir det akut: ”Det värsta är, att nu vågar man snart inte önska Tysklands nederlag längre, för nu har ryssarna börjat röra på sig igen. […] Och ett försvagat Tyskland kan för oss här i Norden bara betyda en sak – att vi får ryssarna över oss. Och då tror jag hellre, jag säger ’Heil Hitler’ i hela mitt liv än får ryssarna över oss. Något ohyggligare kan nog inte tänkas.”
Jag undrar vilka som ingår i det ”vi” som Lindgren här talar om, vilka som inte kan tänka sig något ohyggligare än en rysk ockupation? Judar, romer, kommunister, socialdemokrater, Jehovas vittnen, homosexuella? Det är i alla fall tydligt att mina föräldrar, judiska flyktingar från Polen och Tyskland, inte hörde till detta ”vi”: de hade nog ingen svårighet att skilja Stalin och Hitler åt, att veta vem som var värst, för dem.
Astrid Lindgren var dock inte pro-tysk, hon var anti-rysk.
Det är detta ”Heil-Hitler”-citat som den ryska kampanjen mot Sverige lyfter fram på affischer utanför svenska ambassaden i Moskva, och det är också det enda exemplet på tveksamma ordval som Kjell Åke Hansson finner i dagboken (eller snarare i några tidningars något självsvåldiga tillbakatolkning från ryskan, GP 5/5). I själva verket genomsyras dagboken från början till slut av en fruktan för ryssen, inför vad en rysk ockupation av Sverige skulle medföra, och den fruktan slår alltid ut motsvarande rädsla för en tysk invasion.
När Hitler bryter pakten med Stalin och går till anfall mot Sovjet håller Lindgren på Tyskland. När Finland lyckas slå tillbaka de sovjetiska trupperna gläder hon sig, och hoppas sedan att finnarna ”låter Tyskland sköta resten”, det vill säga slå Sovjet. När Tysklands anfall mot Sovjet kör fast på östfronten ber hon en tyst bön: ”måtte Tyskland kunna hålla Ryssland stången!”.
Astrid Lindgren var dock inte pro-tysk, hon var anti-rysk. Som hon skriver dagen efter freden i maj 1945: ”Jag är rädd för ryssarna”. Det går så långt att hon efter kriget, efter att Förintelsens innebörd blivit allmän kunskap ändå kan relativisera nazismens brott och få dem att verka om inte mindre så inte heller större än Stalins. När Sovjet kräver att de baltiska flyktingar som sökt sig till Sverige ska skickas tillbaka över Östersjön finner hon att ”ryssarna är dumma […] alla, som verkligen har någon erfarenhet av Ryssland, vet att de gör sig skyldiga till lika stora grymheter som någonsin tyskarna gjorde – fast det anses inte opportunt att tala om det nu för tiden.”
Jag läser dagboken som en sammanhängande betraktelse under hela kriget, hon utgår från ett ”svenskt” perspektiv där ”vi” inte har lika mycket att frukta av Hitler som av Stalin. Visserligen ville Astrid Lindgren varken se tyska eller sovjetiska soldater på svensk mark. Men om hon måste välja, så valde hon tysk dominans framför sovjetisk. Det är förvånande mot bakgrund av hur väl insatt hon var i nazismens brott.
Kenneth Hermele är ekonom och författare. Han nominerades till 2018 års Augustipris i kategorin bästa årets skönlitterära bok för ”En shtetl i Stockholm”.
LÄS MER:Nazistanklagelsen mot Astrid Lindgren är grundlös propaganda
LÄS MER:Recension: ”Putins troll” av Jessikka Aro
LÄS MER:Min text blev flaggad som rysk propaganda på Facebook
Missa inget från GP kultur!
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv. För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
