Recension: Peter Köhler, Johan Thurfjell och Vanessa Baird på Nordiska akvarellmuseet

Tripp, trapp, trull. Nordiska akvarellmuseet fyller 25 och firar med en trippelutställning. Här visas tre olika men ändå sammanlänkade uttryck, det ena efter det andra.

Vanessa Baird, en av Norges främsta tecknare återvänder efter 23 år till museet och visas nu längst in, i en sal som inte ens fanns vid hennes förra besök. Framför allt är det stora målningar från de senaste fem åren som tar plats. Grälla, murriga och karikatyrliknande berättelser breder ut sig, längs en vägg hänger drygt 200 ark som ett enda vrålande kollage. Motiv av övergrepp, sex, mödraskap, dockor, arga och deppiga blommor…

Här blandas händelser ur konstnärens liv med ord som ”end the occupation” och halshuggna rosa flickor. Det är snuskigt, ruggigt och fantastiskt. För precis som Marie-Louise Ekman och Lena Cronqvist vänder Baird in och ut på vad som pågår innanför hemmets dörrar, liksom det som sker där utanför.

Peter Köhler är den som inleder trippeln. Hans mytologiska, mycket artrika bildvärld slungar en in i det ockulta. Alla som läst Tove Jansson eller Sven Nordqvist vet att de småväsen som kryllar över sagoböckernas sidor är lika viktiga som handlingen – och här står de i fokus.

Fast här finns ingen mysig, pittoresk vibb. Köhler vrider i stället på sägner, magiska ritualer och den romantisk-gotiska stilen med pappersark som myllrar av filurer i lågt mättade nyanser, med tunna svarta streck som bygger geometriska perspektivförskjutningar och trappor in och ut ur bildrummet. Ett direkt anspråk som påminner om broderi. Du måste liksom känna med fingret längst stygnen – eller i det här fallet gå så nära du bara kan.

Akvarellmuseet ska vara mycket nöjda med denna kanonavslutning på sitt 25:e år

Mittemellan Köhler och Baird hittar vi Johan Thurfjell. ”Den andra sidan” är del två av konstnärens pågående projekt av att utforska gränser. Denna gång är han influerad av skymningens suggestiva kraft, teaterscenen, och japansk folktro. Det första rummet är blått, i centrum videoverket ”The Hour of Meeting Evil Spirit” som bygger på digitaliserade japanska träsnitt från 17- och 1800-talet. Inramade små draperier hänger på väggarna och i taket en lykta i samma stil som ”Flykt”, ett offentligt verk som konstnären uppfört vid Nils Holgerssons plats på Selma Lagerlöfs torg.

Det andra rummet fylls av en enda stor installation. Det är vitt, tomma tavelramar, röda gravljus och rökstrimmor som förs fram både genom animation och teckningar. Någon har fallit ned på golvet och kvar är bara käpp och skor. Ett litet plinkande ljud leder en vidare. Det blir som ett studium av vad som händer på olika sidor av en ridå.

Utifrån utställningens ingång är det alltså Köhler man möter först, sedan Thurfjell, därefter Baird. I den ordningen kan man läsa utställningarna som att det börjar i mystik, övergår i surrealism och sedan i ett slags realism. Men det som egentligen knyter samman utställningarna är att samtliga konstnärer använder det absurda, skräckinjagande och sagolika som ett svar på det som inte går att förstå: hur befinner man sig mellan olika världar – Thurfjell har sin teaterridå som en slöja mellan nuet och det fördolda, Köhler sina fabler och ritualer som vi har skapat och samtidigt blivit bundna till, Baird gör en spegling av hemmets vrå och att vara åskådare till ett folkmord.

Vem ser vad och från vilket håll tittar vi? Akvarellmuseet ska vara mycket nöjda med denna kanonavslutning på sitt 25:e år. Här hedras akvarellen som medium och det går knappt att slita sig från utställningarna.

Text

Karin Frid

Följ

Karin Frid är kulturskribent och konstkritiker för GP Kultur.