Recension: ”This Garden and its Spirits” av Christine Ödlund på Nordiska Akvarellmuseet

Att ge sig in i Christine Ödlunds bildvärld gör en lite snurrig. Det händer så mycket. Referenserna är många, från Josef Franks textilmönster, till Joan Mirós surrealism och Leonardo Da Vincis skisstudier. Och så Hilma af Klint. Ödlund är som hennes mer vetenskapligt lagda syster.

På Nordiska akvarellmuseet ges nu en stor retrospektiv utställning med konstnären. Här går man in i en psykedelisk djungel av geometriska former, esoterisk astrologi, abstrakta naturstudier och hyperrealism med ockulta toner. Man blir som sagt snurrig. Varje verk som Ödlund skapar byggs upp av många komplexa lager. Man får titta noga, nära och länge för att greppa just hur mycket detaljer som vävs in.

Vissa verk ser ut som kartor. Andra liknar förklarande skolaffischer. Det är med ett sådant verk som utställningen inleds. En knallrosa bergvägg med solsystemet i en cirkel krockar fint med det grå berget och havet som kluckar på utsidan av fönstret.

Det blir ett märkligt avbrott när man sedan måste ta sig igenom en helt annan utställning om Alfons Åberg, för att komma vidare till Ödlund. Väl tillbaka i hennes suggestiva värld sugs man in i det storskaliga verket ”Dimkammare”, uppbyggt av 32 pappersark som placerats i fyra ramar, åtta ark i vardera. Tillsammans bildas ett blyertsgrått prisma som tar andan ur mig.

Här går man in i en psykedelisk djungel av geometriska former, esoterisk astrologi, abstrakta naturstudier och hyperrealism med ockulta toner.

Ödlund har förutom sin konstnärsutbildning även studerat elektroakustisk musik. Hon lyssnar på växter, fångar ljudvågor och arbetar med dessa i sina målningar på olika vis. På sin kolonilott odlar hon även växter av vilka hon skapar pigment som sedan finner sin väg till flera canvas.

Inledningsvis möter besökaren verk som bygger på experiment, kartläggning, diagram och uträkningar. Många små detaljer, symboler och mönster återkommer i flera verk. Vare sig det är ett blads konturer, spikraka linjer, eller de sicksackiga mönster som påminner om spets, vävda bårder, och intarsia – repetitionen blir som en koppling till naturens kretslopp där allting alltid kommer åter.

I det innersta, största rummet tornar väldiga verk upp sig. I mitten en metallisk skulpturgrupp. Objekten tar formerna av trädgårdsredskap. Spetsiga och hårda kan man hugga med dem, tukta naturen. De står i kontrast till den mjukhet som finns i Ödlunds målningar.

På väggen hänger monumentalverket ”Fyra dimensioner av ett träsk” som tycks försöka fånga precis allting. Här samsas olika tekniker och motiv. Det är rörigt, men som i alla Ödlunds verk också märkligt rogivande.

Här samsas olika tekniker och motiv. Det är rörigt, men som i alla Ödlunds verk också märkligt rogivande

Tittar man också ordentligt ser man faktiskt att hennes former inte alltid är perfekt symmetriska. Hon leker med geometrin och det finns en harmoni i att det inte är helt exakt. Återigen, precis som i naturen, eller kroppen där inte ens våra ögonbryn är likadana.

Enligt mig är Ödlund som bäst när hon arbetar på sitt speciellt precisa, men samtidigt abstrakta vis. När motiven är mer grumliga. Som i de båda Träskmålningarna, ”Träsket” samt ”Owl’s bay swamp”, eller den solgula ”The plant drummer’s pattern”, och vattenfallet av färg och ljudvågor i ”Botanical thought-form”.

Christine Ödlunds konstnärskap rör sig i modernismen och simultant i den moderna tid vi kallar i dag. Hon skapar en egen sorts vetenskap som krokar i vad många andra forskare faktiskt bevisat: att växter kan kommunicera med varandra, och i viss mån har beröringsminne. Italienska forskaren Stefano Mancuso har gått så långt som att säga att växter borde ha egna rättigheter.

Vem vet hur det blir med den saken. Något som framgår under ett besök i Christine Ödlunds värld är att hon står i en öppen dialog med växterna som hon arbetar med, avbildar, lyssnar på och sedan kultiverar till konstverk.

Läs mer i GP Kultur:

Text

Karin Frid

Följ