Magdalena Ljung: Recension: Monica Sjöö på Moderna museet i Stockholm

Upphovskvinnan bakom ”God Giving Birth” är på många sätt 1970-talet personifierat. Monica Sjöös konst syftade aldrig till att behaga – den ville göra skillnad. Magdalena Ljung ser den första retrospektiva utställningen om Sjöö på Moderna museet i Stockholm, arton år efter konstnärens död.

ANNONS
|

Ekofeminist, aktivist, konstnär, medium och författare. Monica Sjöö är 70-talet personifierat. Nej till patriarkatet, rasismen, kärnkraften, Vietnamkriget och atombomben. Ja till moder jord. Sjöö rymde från hem och skola vid sexton års ålder 1954 och bosatte sig i Bristol, i ett landskap av fornlämningar som sägs bära spår av gångna tiders matriarkat. Hela sitt liv arbetade Sjöö för en alternativ, bättre värld och för att driva fram förändring. När Moderna museet visar den första retrospektiva utställningen med Sjöö, arton år efter hennes bortgång, aktualiseras många av hennes tankar. Det är krig i Europa, en global farsot har nyligen skördat miljontals offer, demokratin går kräftgång, nynazism är på uppgång och regeringar runt om i världen slår dövörat till mot klimathotet.

ANNONS

Monica Sjöö såg inga gränser mellan konst, politik och spiritualism. Hennes målningar bars i demonstrationer och prydde nyhedniska tempel. Nu hänger de på metallställningar i Modernas salar som om de fortfarande bars fram omgivna av luft och människor. Under fötterna breder en ljuslila matta ut sig, mjuk som gräset på de många protestmöten Sjöö deltog i. Målningarna är fulla av människor, gudar, floder, foster och mönster. Rött som blod, svart som kosmos, vitt som ljus och grönt som spiralformerna i landskapet. Motiven är mer kraftfulla än vackra, skulpturalt figurativa och symboliska. Det är en konst som inte vill behaga, den vill göra skillnad.

Gud som icke-man och icke-vit var något oerhört, och varför ska vi titta på en så privat och äcklig sak som en födsel!

En naken kvinna står kolossal i rymden, himlakroppar snurrar runt hennes huvud och mellan hennes ben tränger ett barn fram med hjässan ner mot planeten jorden. ”God Giving Birth” (1968) är Monica Sjöös mest kända målning. Den reproducerades överallt, väckte skandal och ledde till åtal för hädelse. Gud som icke-man och icke-vit var något oerhört, och varför ska vi titta på en så privat och äcklig sak som en födsel! Sjöö blev chockad och arg. För henne sprang motivet fram ur en stark andlig och kroppslig upplevelse, sin andra sons födelse i en hemmaförlossning.

Musik hörs från andra rummet, en film om händelserna vid flygbasen Greenham Common 1982 där Storbritannien avsåg att placera kärnvapen. Svaret på det blev en fredsmarsch, rituell sång och dans, ett läger och aktionen Embrace the base, där trettiotusen kvinnor tog varandras händer kring anläggningens stängsel. Mittemot filmprojektionen hänger ”The Goddess at Avebury and Silbury” (1978) målad efter en psykedelisk drömsyn kryddad av hallucinogen svamp. Just detta landskap med forntida heliga platser, som Sjöö ofta vallfärdade till, hade valts ut för militärbasen.

ANNONS

Målningen ”Rebirth From the Motherpot” (1986) har återfödelse som tema. Året innan var Sjöö på semester i Pyrenéerna med sin tredje son. Han blev där påkörd av en bil och dog, femton år gammal. Två år senare drabbades hennes första son av cancer och även han avled. Sjöö gick in i avgrundsdjup sorg men kunde sakta läka sig själv genom skapandet. En skiss som finns i anslutning skildrar en protest i katedralen i Bristol 1993 där kvinnorna krävde en ursäkt av biskopen för häxbränningar i det förflutna. Steget är kort till Pussy Riots punkbön eller till det feministiska plakatet härom året: ”I can’t believe I’m still protesting this shit”.

Sjöö skrev tillsammans med Barbara Mor boken ”The Ancient Religion of The Great Cosmic Mother of All”. Den är tjock som en bibel och utforskar förlorade kvinnokulturer. Men gudinnan återvänder, hon stiger i oss, det var Sjöö övertygad om. Monicas Sjöös livsverk inspirerar. Hon tar spjärn mot orättvisor och sorg, och ställer de eviga frågorna. Främst är hennes konst hoppingivande när den full av styrka bär fram den stora drömmen om framtiden.

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Recension: Laurie Anderson på Moderna museet i Stockholm

LÄS MER:Recension: ”This Will Not End Well” med Nan Goldin på Moderna museet

LÄS MER:Recension: Sigve Knutson på Nevven, Adrián Espinós Ferrero & Daniel Vincent Hansen på Galleri Box

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS