Oscar Svanelid: Recension: Sigve Knutson på Nevven, Adrián Espinós Ferrero & Daniel Vincent Hansen på Galleri Box

På Nevven och Galleri Box har naturen flyttat in och bjuder på fågelkvitter, vaxade vrilar och fantasier om en skog som slagit sig fri från människan. Men det är verkligen inget gullegull, tycker GP.s recensent.

ANNONS
|

Så här under årets första värmebölja är vi många som längtar ut till landet. Samtidigt har naturen paradoxalt nog flyttat in på stadens gallerier som bjuder på fågelkvitter, vaxade vrilar och fantasier om en skog som slagit sig fri från människorna. Det mest intressanta är att konsten också avslöjar vad som döljer sig i djupet av vår romantiska naturlängtan, nämligen sex och graviditetsångest.

På Nevven leker Sigve Knutsons med våra fetischistiska begär efter inoljade trästycken. Jag rör mig runt hans skulpturer som under ett förspel där man får se men inte röra.

På Nevven leker Sigve Knutsons med våra fetischistiska begär efter inoljade trästycken. Jag rör mig runt hans skulpturer som under ett förspel där man får se men inte röra. Skulpturerna är konstruerade med ekstockar som piedestaler och på dem har Knutson placerat ut björkvrilar, vilka slipats ned till mjukt dynamiska former.

ANNONS

Jag föreställer mig Knutsons vrilar som en sorts materiella tecken i ett språk som nog bara träden förstår. Samtidigt är de för sexiga för att man ska köra fast i torr intellektualisering. Jag får höra att andra besökare liksom jag trånat efter att få smeka deras vaxade kroppar. Så det känns skönt att inte vara den enda dendrofilen i rummet.

Visst kan man beklaga att skulpturerna inte lever upp till pretentionen om att vara experimentella och sökande som det skrivs om i utställningstexten. Kanske är Knutson helt enkelt för duktig för att ge utrymme för skapandets mer trasiga sidor. Men det finns också något förtjusande i hans sätt att lovprisa björkens knölar, som sägs vara orsakade av cellförändringar och stress. Sen är det väl egentligen inte så synd om själva vrilen som är hett eftertraktad på marknaden. Knutson har dock fått det att se ut som om dessa svulster äntligen har kunnat släppa lös utan att behöva anpassa sig efter designvärldens trånga formideal.

medan den blivande mamman drabbas av foglossning och blödningar växer det fram värsta fantasifostret i farsans studio.

Också hos Adrián Espinós Ferrero, som visas på Galleri Box, skapas förbindelser mellan sexualitet och natur. Hans installation tar avstamp i ett fotografi av ett kyssande par som ser ut att vara hämtad från en digital metaverse-plattform. Denna kyss ger liv åt de abstrakt vridna former som står utplacerade i rummet, vilka är tänkta att gestalta faser i embryots utveckling.

ANNONS

Det foster som växer fram i installationen är verkligen inget gullegull. Skulpturerna liknar formlösa cellklumpar och deras giftiga färger samt framförallt de vajrar som skär genom ett av verken för tankarna till ett alienlabb. De är också uppbyggda av material som får dem att se pixlade ut, vilket passar rätt fint för en livsform som kom till genom nätsex.

Fotografierna ingjuter ändå känslan att skogen nog kommer att sakna oss lite när vi är borta

Jag kommer även att tänka på Espinós Ferreros installation som en surrealistisk urladdning av manlig graviditetsångest. Det känns faktiskt rätt typiskt män att skapa sig en egen graviditet men det ska väl vara bra att handskas med sin ångest genom att syssla med saker som känns roliga. Så medan den blivande mamman drabbas av foglossning och blödningar växer det fram värsta fantasifostret i farsans studio.

Längre in i galleriet visar Daniel Vincent Hansen sina fridfulla fotografier av skogen. Här finns inga spår av vare sig perversioner eller embryon, vilket de poetiska texter som visas ihop med fotografierna förklarar med att skogen har växt fram i en värld där det inte längre finns några människor. Det känns som en rätt skön tanke. Samtidigt väcker fotografiernas bleka och färglösa miljöer en rädsla för att den avhumaniserade naturen inte bara gått miste om sina färger utan även den erotiska drivkraft som gör det så roligt att dra till skogs. Fotografierna ingjuter ändå känslan att skogen nog kommer att sakna oss lite när vi är borta.

ANNONS

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Recension: ”Den underbara färgen: Göteborgskolorismen i nytt ljus” på Göteborgs konstmuseum

LÄS MER:Recension: Tomas Lundgren på Cora Hillebrand

LÄS MER:Recension: ”Fett” på 3:e våningen

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

ANNONS