Recension: ”Magnificent Product” av Vaginal Davis på Moderna museet

Under 70-talet var Vaginal Davis en viktig del av punk-, queer, konst- och alternativscenen i Los Angeles och senare i Berlin. Hon är ett fenomen, en stjärna, men utställningen ”Magnificent Product” på Moderna museet i Stockholm ger GP:s Sanna Samuelsson mer fomo än mersmak.

ANNONS
|

”Vaginal Davis är en ikon” är den första meningen i introtexten på Moderna museet. Den nya utställningen ”Magnificent Product” är ett retrospektiv över den amerikanska konstnären, som också är musiker samt ”författare, prisbelönt blacktris, bildkonstnär, drag-terrorist, hyllad film- och dokumentärskapare, kultfigur, internationell superstjärna, tempelprostituerad, språkrör, skvallerjournalist, prominent societetslejon”, och så vidare.

Men, för att jämföra med en mer känd konstnär från USA som nyligen ställts ut – detta är ingen Laurie Anderson, utan ett konstnärskap vars ikonitet kan behöva påpekas för de som inte känner till det.

Den religiösa ikonen är en helig bild av en helig person som får sin laddning av den troendes praktik. Den kan finnas i hemmet men ändå ha den unika funktionen. Den populärkulturella ikonen kan sägas fungera på motsatt vis, den är beroende av sin tid, plats och kontext för att få sin laddning.

ANNONS

Vaginal Davis har under många år, från 1970-talet och framåt, varit en viktig del av punk-, queer, konst- och alternativscenen i Los Angeles, och sedan i Berlin. Hon har gjort musik med Le Tigre, Julie Ruin och Xiu Xiu, körat ihop med RuPaul och benämnts som den främsta företrädaren för begreppet ”terrorist drag” av den ikoniska (förlåt) queerteoretikern José Esteban Muñoz, är god vän med modedesignern Rick Owens, och så vidare.

Davis har hela tiden varit där. Samarbetet med andra har varit i förgrunden, det är konst som hela tiden både skapar, kommenterar och bråkar med det community som hon är del av.

Vad händer när det tas utanför sin kontext och ställs ut på en större statlig konstinstitution? Sådana frågor blir akuta när man ser utställningen på Moderna museet, liksom dess förgreningar på Nationalmuseum och Index, med flera.

Personligen tänker jag, som har ett förflutet som klubbarrangör, när jag exempelvis ser filmmaterialet från Davis Los Angeles-kväll Club Sucker från mitten av 1990-talet, att den explosiva känslan av att ha varit där, just där och då, går förlorad.

Konstpubliken hamnar här i ett ständigt tillstånd av fomo.

Det är heller ingenting som skapas för evigheten. Det torkar, klibbar och fastnar som en strandad manet när man betraktar det i dag. Det kan även sägas om filmmaterialet med grynig VHS-kvalitet från punkkonserter med exempelvis ¡Cholita!, liksom Davis gamla galleri ”HAG – small, contemporary, haggard” som återskapats som en del av utställningen.

ANNONS

Utställningen är dock ett arkiv och curatorerna, med Modernas Hendrik Folkerts i spetsen, har gjort ett omfattande insamlingsarbete. I den intressanta utställningskatalogen kan man läsa att Vaginal Davis konst saknar centrum, och att ”Vaginal Davis is not just one, she is always more than one” som filosofen Bojana Kunst skriver.

Blicken söker ändå centrala verk, kanske är filmen ”The White to be Angry”, en satir över vit makt-rörelsen från 1999 ett sådant, men jag är inte säker.

Överflödet och bredden av konstnärliga medier är en central del i uttrycket, men riskerar att bli utslätande i en utställningskontext. Viljan att identifiera viktiga verk är ett begär som kanske inte kan tillfredsställas när konstnären är en sådan radikal trickster.

Å andra sidan tycks det som att utställningen och dokumentationen av verken eller händelserna, som det ofta är, hela tiden pekar mot något annat, en annan tid eller plats, där man inte är. Konstpubliken hamnar här i ett ständigt tillstånd av fomo.

Frågan om centralitet är kanske redan besvarad i meningen ”Vaginal Davis är en ikon”. Personfokuset förstärks ytterligare av att texterna i katalogen är skrivna som personliga brev till Davis.

Hon är ett fenomen, en stjärna och man kan kalla det Warholskt, även om Davis förstås träffat Warhol och enligt henne själv – ett av många påståenden som är svårt att bedöma sanningshalten i – fått berätta för honom vem Frida Kahlo är, eftersom han aldrig hade hört talas om konstnären.

ANNONS

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Recension: ”Tidstillflykt” av Georgi Gospodinov

LÄS MER:Så tog mjölken sig in i bokhyllorna

LÄS MER:Glenn Bech hyllas för sitt manifest mot dubbelmoral

Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

ANNONS