Det är en hisnande tanke att en stor del av havets botten aldrig har blivit sedd av mänskliga ögon. Vi vet mer om månen än om vad som försiggår nere i djupen, sägs det. Visst är det märkligt men samtidigt inte – människan är ofta hemmablind och går till överdrift i sin jakt efter nervpirrande miljöer.
Konstnärerna Anna Liljedal och Gustav Lejelind har ett tag gestaltat vattnet, en vätska som är nödvändig för allt liv som man känner till. För ett par år sedan resulterade deras samarbete i en dansföreställning på Atalante, och nu har turen kommit till Sjöfartsmuseet där deras verk kan ses i den svartmålade och respektingivande Minneshallen.
I museets permanenta samling ingår redan noggrant utförda modeller i trä och oljemålningar i blå nyanser – de flesta föreställer skepp – från de senaste seklerna. Jag ser dem som ett slags förrädiska fönster till en annan tid som fortfarande präglades av framtidshopp och triumfatoriska landvinningar.
I detta prydliga och överskådliga nät av olika artefakter och tavlor har Liljedals och Lejelinds konst installerats som en oroande pendang. Dessa nytillkomna verk vittnar trots allt inte om ett lukrativt hav som mänskligheten kan kontrollera till punkt och pricka. Här rör det sig snarare om ett undervattensuniversum som har förmågan att förinta och dräpa. En irrationell kraft som inte låter sig simplifieras och utnyttjas för världsliga ändamål.
Havets djup blir både obskyrt och reellt; här råder inte den mänskliga rationaliteten.
Anna Liljedals mystiska och grumliga serie som har fått titeln ”Underströmmar” innehåller akvarellnegativ med en långdragen framställningsprocess. Inga utförliga beskrivningar ges om motiven men jag tolkar dem som skildringar av förlista skepp med både människolik och dyrbara ägodelar. Därav flockas dykare omkring dem.
Men i Liljedals svit syns också sagolika maneter som absolut inte verkar vara rädda för sitt mörka hem. Minneshallen för plötsligt tankarna till akvariet några trappor ner. Havets djup blir både obskyrt och reellt; här råder inte den mänskliga rationaliteten.
Gustav Lejelind lika vackra som skrämmande ljudverk förstärker det ohanterliga i situationen. Melankoliska slingor vävs samman med skrapande och klickande läten som skulle kunna vara tusenåriga. Ljuden som fyller lokalen bygger på fältinspelningar, en metod som är bekant för de flesta som har hört noise – och dark ambient-musik. Utan Lejelinds verk hade Liljedals konst inte framstått som så ödesdiger och samtidigt så bekant. Lite som när man doppar huvudet i ett badkar.
Det går att droppa en mängd olika konst- och populärkulturella referenser till verk som illustrerar havets styrka: Hokusais berömda träsnitt av en tsunamivåg eller den förskräckliga spelfilmen ”Waterworld” med Kevin Costner i huvudrollen. Den attraktiva historien om Titanic är ett annat välkänt exempel.
Något i detta fascinerar: att man trots alla framsteg aldrig kan vara riktigt säker på att man inte har tagit sig vatten över huvudet. Och även om Anna Liljedals och Gustav Lejelinds konst endast gästar museet tillfälligt ligger deras berättelse om havet närmre verkligheten än historierna som förmedlas via den permanenta samlingen.
De tändstickstunna fartygsmodellerna som har tagit lång tid att framställa och som man stolt visar upp i lokalen hade när allt kommer omkring varit chanslösa om de hade fått smaka på det stormiga havet. De hade krossats och ljudet som hade stigit upp ur vågorna hade säkert varit intressant.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: ”Bedragaren” av Zadie Smith
LÄS MER:Recension: ”Blågula kriget” av Alex Voronov
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
