Recension: Ingrid Pollard, Hasselblad Center

Det går inte att sopa missförhållanden under mattan. Ingrid Pollard, årets mottagare av Hasselbladpriset, är minst sagt medveten om detta. Hon är verkligen ett snille på att synliggöra strukturella orättvisor som ofta förbises, inte för att de är osynliga utan snarare för att de är alltför påtagliga.

Jag vill redan i början av denna text delge att detta är den mest rörande pristagarutställningen jag har sett på denna institution. Men tack och lov utvecklas den aldrig till en sentimental gråtfest. Ingrid Pollards konst lär därför troligen inte favoriseras av dem som sätter etiketter på människors pannor och inte har viljan att tänka bortom binära tankemodeller.

Ingrid Pollard bor i Storbritannien men föddes i Georgetown, Guyana. En stor del av hennes verk kretsar följaktligen kring kroppar som befinner sig i något slags stadium av migration. Ett exempel återfinns i väggmontaget ”Contenders” (1995), där två manliga boxare presenteras som om en sorts avelsdjur eller gladiatorer.

Kropparna har delats upp i bildrutor och varje sektion förvandlas till en kontinent eller en köttbit i en charkdisk. Den tyska renässanskonstnären Albrecht Dürer gjorde något liknande när han framarbetade ett system som skulle sammanfoga kroppsdelar från olika modeller. Målet var en ideal människoavbild. Men till skillnad från Dürer är Pollard kritisk till sådana spekulationer och framhäver således skarvarna mellan kropparna istället för att dölja dem. Hon illustrerar på så vis att det inte enbart är kvinnor som har fått utstå granskande blickar från en dreglande omgivning. Till sammanhanget hör givetvis också boxningssportens status inom arbetarklassen.

Storbritanniens koloniala förflutna är en viktig ingrediens i denna utställning. Den märks bland annat av i serien ”The Valentine Days” (1891/2017) där Pollard har handkolorerat gamla fotografier av livet på Jamaica. Under slutet av 1800-talet, när dessa bilder togs, var slaveriet avskaffat men den karibiska ön förblev ändå en brittisk kolonialmakt fram till början av 1960-talet. Genom att färgsätta dessa ålderdomliga skildringar av svarta människor som inte var fria, poängterar Pollard att maktobalansen inte är död och begraven. Rasismen frodas, precis som de gröna palmerna i dessa bilder.

Med arkeologisk noggrannhet vädrar hon historiens skamfläckar. Mästerligt.

I sviten ”Pastoral Interlude” (1987), som likaså innehåller handkolorerade fotografier, denna gång nytagna, har den fysiska handlingen förflyttats till Storbritannien. Varje bild, som ackompanjeras av en text, skildrar en svart individ som utforskar landsbygden. De ser ut att höra hemma i ”Hem till gården”. Dessa bilder driver naturligtvis med de kategoriserande föreställningarna om svarta som sprids i media och konsthistorien.

Installationen ”Seventeen of Sixty-Eight (2019) gör mig knäsvag. Verket är förödande. Under drygt tjugo år har Pollard dokumenterat skyltar och olika föremål från pubar, värdshus och bostadsområden som bär märkliga namn. Några exempel är ”Blackboys in the barn” och ”Blackboy wood”. Dessa titlar med tillhörande motiv har hon dessutom låtit trycka upp på vita papper som på håll ser ut att vara blanka. De påminner om servetter och man får stå riktigt nära för att de impregnerade motiven ska framträda likt en blindskrift.

Ingrid Pollard behöver inte nyttja några storvulna fraser för att belysa xenofobin och våldet som har präglat det västerländska samhället och dess konsthistoria. Allt finns redan där, det gäller bara att se det. Hon är alltså en fotograf i dess yttersta mening – hon nyttjar verkligen sina ögon. Med arkeologisk noggrannhet vädrar hon historiens skamfläckar. Mästerligt.

Läs mer i GP Kultur:

Sara Arvidsson

kultur@gp.se

Följ