Få musikartister klarar av att gå från den punkiga undergroundscenen till att ingå i folkliga underhållningsprogram som ”Så mycket bättre”. Freddie Wadling var ett unikum på så vis. Han kunde i stort sett göra vad som helst – hans trovärdighet förblev intakt. Kultstatusen som fortfarande omgärdar hans person, trots att det har hunnit passera sju år sedan han dog, är givetvis ett resultat av hans musikaliska begåvning. Samtidigt tror jag att många vill hålla kvar minnet av Wadling eftersom han inte liknade någon annan: han var en anomali i en värld full av smörsångare med pärlvita tänder och synbart strålande hälsa.
”Antagligen såg sig Freddie mest som musiker och inte som konstnär”, skriver vännen Lars Sundestrand i den nya boken ”Wadling: My head is a crowded room”. Och han har förmodligen rätt. I denna ambitiösa bok introduceras en tidigare för många okänd sida av artisten: konstnären Freddie Wadling.
Konsten blev ett slags avfallsplats, om än en uppbygglig sådan.
Trots att en stor del av teckningarna och målningarna som han producerade under sitt 64-åriga liv förstördes i en brand 2014, finns det förvånansvärt mycket bildmaterial kvar. Att Wadlings huvud verkar ha varit nära att brisera av ett inre tryck blir tydligt. Han skapade för att göra sig av med sin rastlöshet och ångest, en emotionell sprödhet som också ledde till att han självmedicinerade. Konsten blev ett slags avfallsplats, om än en uppbygglig sådan. Tvånget att göra sig av med de mardrömslika tankarna som han bar inombords var starkt. En känslig individ borde fly från det som är obehagligt – det är vad många snusförnuftiga tänker – men Freddie Wadling gjorde tvärtom. Han var attraherad av det som andra fann obehagligt och gjorde det till sin vän.
Eftersom Wadling inte lade någon vidare vikt vid bilderna som han skapade och inte hade någon intention att ställa ut dem, har de inga titlar. Det har de inte heller i utställningen på Art Photo Collection, som arrangeras i samband med boksläppet. Printar av original har hängts upp lite provisoriskt med klämmor. Allt ska ge sken av nonchalans och tillfällighet, fast de vita väggarna och adressen i Linnéstan talar självfallet sitt egna språk.
Bland de utvalda verken syns flera kollage där han har lånat bilder från bland annat modetidningar. Motiven är kaotiskt urbana med detaljer som svastikor, knivar och katter. Undergångslandskap. Mest fäster jag mig vid bilderna som är en sorts självporträtt, i vilka han uppträder som en svart skuggfigur eller som en övergiven Nosferatu. Ansiktena, i de fall de är urskiljbara, ser ut att ha smält. Kvar finns endast uppfrätta skallar med rovdjursliknande tänder. Det är med andra ord inte några smickrande självporträtt. Freddie Wadling såg sig själv som ett ledset monster. Alla dessa verk skildrar en värld långt bortom den ideala och fungerar som ett slags hommage till det som många anser är fult.
Mer intresserad blir jag då av hans ohämmade tvång att teckna, en process som säkerligen hade varit fascinerande att ta del av i en performance, men det är ju inte längre möjligt.
”Särlingskonst” är en passande benämning för dessa bilder, fast jag personligen hyser motvilja mot att använda detta ord. Temat är utstötthet. Ändå kan jag inte säga att jag blir räddningslöst drabbad av det jag ser. De sorgliga motiven väcker förvisso empati och fungerar som en nyckel till Wadlings själsliv men hans inre rastlöshet bidrar också till ett forcerat uttryck. Mer intresserad blir jag då av hans ohämmade tvång att teckna, en process som säkerligen hade varit fascinerande att ta del av i en performance, men det är ju inte längre möjligt.
Kulten kring Wadling lär leva vidare oavsett om han anses vara en talangfull tecknare eller ej. Denna enastående musiker behöver inte beskrivas som ett svenskt svar på Raymond Pettibon för att gå till historien. Det är lätt att bli bländad. Boken innehåller många texter som tyder på det. När Robert Hurula i en intervju säger: ”Det är ju ingen skillnad mellan det Freddie gjorde och det Cy Twombly sålde för många miljoner på gallerier världen över” blir jag minst sagt perplex. Jag vill då skriva: ”Freddie Wadling var en människa som alla andra, han var inte gud”.
LÄS MER:Freddie Wadlings konst samlad i bok och visas på utställning
LÄS MER:Cortex återuppstår på Göteborgs stadsmuseum
LÄS MER:Så bra är de nysläppta Cortex-låtarna
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
