Nyheten att Morrissey skulle framträda på Allsång på Skansen tillsammans med Da Buzz, Dr Alban och E-Type var svår att smälta.
Fast marginellt konstigare saker har hänt. Som när den gamle The Smiths-sångaren medverkade i Bingolotto 2006 och sjöng “You have killed me” framför ett hav av vithåriga tanter som var mer intresserade av färgfemman.
Eller att han sex år senare dök upp i Nordstan (av alla platser i vårt kartlagda universum) för att signera sina memoarer. I denna bisarra kedja av händelser var det nästan logiskt att han även skulle spela på Allsången.
Men knappt hann nyheten landa förrän Morrissey ångrade sig. Det bidde inget Allsång. Och även den planerade spelningen på Hovet rök. Orsaken stavades utmattning och “totalt obefintligt stöd från musikindustrin” – vad det nu ska betyda när han trots allt var bokad.
“En inställd spelning är också en spelning”, ska Ulf Lundells ha sagt efter att ha ställt in en spelning i Hultsfred 1991. Med åren har jag blivit allt mer benägen att hålla med.
Saken är den att några av de mest minnesvärda konserterna jag gått på har varit inställda.
För vad kommer jag minnas mest? En åldrad Morrissey som gör ett försumbart playback-gig på Sollidenscenen – eller de bittra divalaterna i samband med att han ställde in?
Saken är den att några av de mest minnesvärda konserterna jag gått på har varit inställda. Jag kommer fortfarande ihåg den tumultartade Oasis-spelningen på Hultsfred år 2000. Kort innan hade Gallagher-bröderna råkat i slagsmål i Barcelona, vilket ledde till att Noel hoppade av turnén.
När det kiviga Manchester-bandet klev upp på Hawaiiscenen stod Liam som ensam Gallagher-bror på scen. Butter i sin parkas medan “We love you, Noel”-flaggorna alltjämt vajade i det småländska publikhavet.
Jag minns också Way Out West 2012, när den superhajpade huvudakten Frank Ocean backade ur i sista sekund – vilket ledde till ett ramaskri hos den stora massa som löst biljett enbart för att se honom. Att svenska hiphopbandet Looptroop Rockers hoppade in som ersättare togs emot med samma entusiasm som ett klamydiabrev.
Morrissey på Allsången blev aldrig verklighet, men jag kan ändå se honom framföra en crooner-version av “Kalle på spången” i sällskap med E-type och Dr Alban.
För att inte tala om året därpå, då countryhjältarna Neil Young och Crazy Horse fick ställa in med rekordkort varsel efter att gitarristen brutit handen backstage. Vilket orsakade ett silverryggs-exodus från Slottsskogens festivalområde.
Det får mig att tänka på LCD Soundsystems nollnolltalshymn “Losing My Edge”, där James Murphy pratsjunger om att han har varit på alla legendariska spelningar – och dessutom vaknat naken på en strand i Ibiza 1987, mitt under det ecstasy-stinna ”'the second summer of love”.
Men det stämde förstås inte. Lika lite som alla de miljoner som påstår att de var på Woodstock, trots att bara 400 000 faktiskt var där.
Det är märkligt hur vissa ögonblick etsar sig fast – inte för att de hände, utan för att de nästan gjorde det. Morrissey på Allsången blev aldrig verklighet, men jag kan ändå se honom framföra en crooner-version av “Kalle på spången” i sällskap med E-type och Dr Alban. Vissa saker behöver inte ha hänt för att vara värda att minnas.
