Historiska bilder: Filmstjärnorna som väckte reportrarnas raseri

”Den läxan kommer att bli mycket bitter, och den dagen skall Greta Garbo kanske inte tycka de rysliga intervjuarna framstå i en så ofördelaktig dager.”

ANNONS
|

Bildprojektet ”Västkusten förr” – ett samarbete mellan Stampen Media och västsvenska museer – fortsätter. I dag presenteras sju kändisar i fyra västsvenska miljöer.

Bild: TT

Ingrid på Dannholmen

Söndagen den 30 april 1961 hade kvällstidningen GT ett stort reportage om Ingrid Bergmans sommarvistelse på Dannholmen i Fjällbacka skärgård. Jacky Leissner var fotograf. Tidningens ”utsände medarbetare” – en formulering som antyder strapatser – är stjärnreportern Lars Åhrén.
Det långa reportaget är bitvis nästintill oläsligt, inte minst för att intervjun huvudsakligen har genomförts med Ingrid Bergmans man, Lars Schmidt. Ingrid Bergman själv – i texten kallad ”fru Ingrid Schmidt” – verkar mest då och då passera på avstånd (”Pärlande studsar hennes skratt bort på fjordens solkatter.”). Hon tycks i princip undvika reportern Åhrén. Men de korta glimtarna av henne uttöms i reportaget till det yttersta:
”Lars Schmidt skjuter upp dörren mot vårsolen. Saltluften kommer in och vänder. Ingrid Schmidt ler mot maken, tar ett djupt andetag och kastar ut ena armen med glasögonen lättjefullt bland fingrarna. Vi sitter andäktigt som i en kyrksal vi som kom sist. Det är för mycket på en gång, kontrasten mellan ett stycke ursvenskt, kargt vackert, och denna vår, den fagraste mjukaste filmexport, Ingrid på Dannholmen.”
Reportaget präglas också av att Lars Åhrén uttrycker sitt ogillande över det stora och i hans tycke uppenbarligen vulgära intresset för Ingrid Bergman. Han verkar inte reflektera över att GT:s besök i högsta grad är en del av denna Ingrid Bergman-turism:
”Det surrar värre kring Dannholmen än kring Triumfbågen i Paris. Den stora farleden, den inre, gick förr innanför Lökholmen och Musön. Nu har Dannholmen blivit rundningsmärke i en regatta som varar så länge sommarsolen skiner. Herrskapet Schmidt är inte särskilt roade. Folks nyfikenhet går över alla gränser – även den schmidtska.”
Bild: TT

Garbo återkomst

Greta Garbo anländer till Göteborg med ”Kungsholm” den 8 augusti 1932.
Det är svårt för en nutida läsare att inte förbluffas över mediebevakningen av Greta Garbos återkomst till Sverige sommaren 1932. Hon betedde sig precis så som världen (och eftervärlden) efter hand vande sig vid att Garbo förväntades bete sig: hon var tystlåten och fåordig, rentav folkskygg, och hon lade ner stor energi på att undvika journalister. Men sommaren 1932 var den svenska pressen uppenbarligen oförberedd på en internationell filmstjärnas divalater. Presskonferensen, där Garbo undvikande säger att hon inte riktigt vet vad hon ska företa sig under semestern i Sverige, skildras som ett fiasko. För Garbo.
I en längre kommenterande text i Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning den 13 augusti skräds inte orden:
”Some day, skrev nyligen en amerikansk journalist på tal om Garbo tystlåtenhet, she will learn a bitter lesson. Den läxan kommer att bli mycket bitter, och den dagen skall Greta Garbo kanske inte tycka de rysliga intervjuarna framstå i en så ofördelaktig dager.--- Men då skall hon också finna att reporterflocken är ute på språng efter en ny stjärna – denna konstiga flock för vilken nuet betyder allt och det förgångna intet. I dag Garbo, i morgon en annan.”
Framför allt är Flying Jib upprörd å en amerikansk journalists vägnar. Hon hade åkt med ”Kungsholm” hela vägen från New York till Göteborg utan ett få en intervju med Garbo.
Flying Jib skriver:
”Greta Garbo talfilmar vidare – talar om ingenting – i sentimentalt-patetiska vändningar – kanske är det detta älskvärda nonsens som blivit uppsnappat av amerikanska filmjournalister och tagits såsom uttryck för en djup och hemlighetsfull själ.”
Flying Jib är Herbert Wärnlöf, känd tecknare och reporterprofil.
Bild: TT

Nationalskalden på Vinga

Evert Taube tångbadar på Vinga – med fyren och båken i bakgrunden – sommaren 1950.
Bilderna på Evert Taube – i vattnet eller i improviserad piratmundering – har antagligen publicerats tusentals gånger. En notis i Aftonbladet den 9 maj 1950 visar också att Evert Taube samtidigt – utöver memoarförfattandet på Vinga – var involverad i ett segt ställningskrig för att rädda föräldrahemmet på fastlandet:
”Evert Taube har i viss mån vunnit kampen om kusten. Stadsplanechefen Tage William Olsson har nämligen slutit upp på Taubes sida vad det gäller att bevara trubadurens föräldrahem. Den gamla ”disponentbostaden” skall räddas genom att flyttas från det farliga grannskapet av grävskopor och dynamit.”
Med facit i hand får det betraktas som en framsynt manöver av stadsplanechefen. Husen på Majnabbeberget bevarar än idag arvet från Taube och det gamla Göteborg. I den korta intervjun i Aftonbladet hinner också Evert Taube skälla ut i princip hela den svenska samtiden.
”- Man har det intrycket, säger Taube, att varken folkskolor eller läroverk bibringar vårt släkte någon kultur när man ser hur de far fram. Humanismen har blivit frimureri och realarna utbildas till konfektionsbarbarer. Akademierna har blivit förbenat formalistiska och museala, säger herr trubaduren och dyker på huvudet i Kattegatts saltfräsande vatten.
Den memoarbok som Evert Taube denna sommar 1950 författade på Vinga skulle sedermera ges ut under namnet ”Jag kommer av ett brusand’ hav”.
Bild: TT

Fyra badande ministrar

Konselj – sammanträden med kungen och regeringen – äger vanligen rum på slottet i Stockholm. Men sommaren 1946 fick regeringen snällt uppsöka Gustaf V som i vanlig ordning hade tennispräglade sommarferier i Särö. Kanske var detta en inte alltför överväldigande strapats för ministrarna. Fotografiet av statsråden Herman Zetterberg, Torsten Nilsson, Gunnar Myrdal och statsminister Tage Erlander iförda blott badhanddukar spreds blixtsnabbt genom svensk press och blev föremål för ett osignerat och godmodigt kåseri i Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning lördagen den 27 juli 1946.
”Lagom trimmade, lagom mulliga, med pigga och glada gosseögon och på oskyldiga ungars sätt lite halvgapande mot solen och sensationerna i tillvaron står de uppställda mot badhusräcket: 4 st. A-barn, laddade med C-vitaminer. Den ende som slänger ett getöga mot kameran är gossen Myrdal, och kanske ser han en hårsmån mindre serafisk ut än de andra i ansiktet. Det kerubiska hos honom är emellertid lika kerubiskt som hos lekkamraterna. – Heder åt ett folkhem som alstrar så knubbiga och rara barn. ”
comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS