Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/2

Fråga poeten: Jag blir förvirrad av att läsa poesi

Poeten och psykoanalytikern UKON reder i GP Kulturs nya frågespalt ”Fråga poeten” i dag ut skillnaden mellan att läsa och lyssna på poesi. Vill du själv ha svar på alla frågor om poesi du någonsin haft men aldrig vågat ställa?
Maila då din fråga till [email protected] med rubriken: ”Fråga poeten”.

Fråga:

”Jag har ibland svårt att läsa poesi utan att känna mig förvirrad eller uttråkad. Men när dikter läses högt inträffar ofta något annat. Det är lättare att lyssna fritt och svävande, utan att behöva förstå allt. Själva klangen, tonen och rytmen blir tydligare och då kan mötet med en annan människas ordvärld kännas spännande. Vad tänker du om skillnaden mellan att läsa och att lyssna på poesi?” /Cissi

Svar:

Tack för din fråga som sätter fingret rakt på minst två av litteraturens stora mysterier: språkets förhållande till kroppen och bokstävernas förhållande till ljuden.

Lyrik härrör väl att märka ur en muntlig tradition där rimmen, assonanserna och versmåttet var ett slags teknik att minnas berättelsen. ”Kalevala”, ”Eddan”, ”Odyssén”, osv, har alla sin specifika versbildning och därmed sina olika kulturella sätt att minnas. När sedan boktryckarkonsten uppstod på 1400-talet blev bokproduktionen ett nytt sätt att komma ihåg och så småningom behövdes inte rimmen och metern i samma utsträckning. Poesin ligger dock fortfarande, vill jag hävda, närmare musiken och det ljudliga framförandet än prosan; själva ordet lyrik kommer ju av att dikt till en början ackompanjerades av lyra.

LÄS MER: Poeten och psykologen Ukon öppnar frågespalt i GP

Om vi jämför poesiuppläsning med närliggande genrer som också handlar om att framföra text – opera, hörspel, teater – lägger vi märke till att den klassiska poesiuppläsningen är radikalt avskalad och fattig. Den har ingen direkt utsmyckning, ingen dekor, inga sångstämmor, inga refränger, ingen handling, inga scenbyten, inga extravaganta scenkläder. Det är solorösten ensam, utan krusiduller, vars syfte helt enkelt är att lyfta fram texten. Poesirösten är, kan jag tycka, spektakulärt icke-spektakulär i detta tidevarv av överdrifter.

Jag tror vidare att poesi på papper respektive uppläst dikt ger två helt olika ingångar till något som din fråga också handlar om, nämligen önskan att förstå. En dikt i en diktsamling går ju att läsa hundra gånger och frågan om dess mening eller avsikt går att vända och vrida på. Den uppläsa dikten har en omedelbar verkan och många människor menar sig ha förstått också komplicerade dikter bättre efter att ha hört dem på en uppläsning. Det är dock en förståelse som knappast utspelar sig på innebördens nivå eftersom framförandets intryck kommer innan tolkningen. Man hör och upplever något starkt, sedan börjar man undra vad i hela friden man drabbades av. Häromveckan såg jag exempelvis ett tv-drama på SVT Play om systrarna Brontë där dikten ”No coward soul is mine” lästes rakt in i kameran av en vindpinad Emily Brontë ute på en brittisk hed. Ofattbart bra! Men vad förstod jag egentligen? Inte mycket. Däremot letade jag upp dikten efteråt för att begripa vad det var jag hörde.

Ofattbart bra! Men vad förstod jag egentligen? Inte mycket.

LÄS MER: En emoji kan inte säga nej

Något som också slagit mig på internationella poesifestivaler är hur mycket jag gillar att lyssna på poesi på språk som jag överhuvudtaget inte begriper, som ryska eller persiska. Underbart befriande faktiskt att helt kunna släppa frågan om betydelsen för att koncentrera sig på ljuden, rösten. Och faktum är att jag efteråt ansett att jag visst förstått vad dikten handlade om. Ja, kanske består poesilyssnandets förståelse märkligt nog i att diktens innebörd snarare förlorar i betydelse. Efter att ha hört en knepig dikt läsas upp på ett riktigt bra sätt kanske det inte känns så oerhört viktigt längre att veta exakt vad den betyder utan att, precis som du skriver, njuta av ”klangen, tonen och rytmen” eller – varför inte? – helt enkelt av poetens röst och gestalt i rummet.

Om poeten:

Namn: Ulf Karl Olov Nilsson, även känd som ”Ukon”.

Ålder: 55 år.

Bor: Göteborg.

Gör: författare, psykolog, psykoterapeut, psykoanalytiker och översättare. Och nu dessutom mannen med frågespalten ”Fråga poeten” i GP.

Vill du själv ha svar på alla frågor om poesi du någonsin haft men aldrig vågat ställa? Maila då din fråga till [email protected] med rubriken: ”Fråga poeten”.

Missa inget från GP Kultur!

Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.