I Alex Garlands kontroversiella, väldigt bra och ibland jobbigt våldsdetaljerade ”Civil war” (2024) skildras ett amerikanskt inbördeskrig som kanske inte är så avlägset.
”Warfare”, som Garland regisserat tillsammans med krigsveteranen Ray Mendoza, är en helt annan typ av krigsfilm, baserad på unga Navy SEALs-soldaters minnen från en och samma novemberdag, då det mesta gick fel, under Irakkriget 2006.
Platsen är al-Ramadi. De amerikanska soldaterna har förskansat sig i en lägenhet. En trappa upp bor en irakisk familj.
Spaning och kommunikation. Krypskyttar som ligger och väntar på att få avfyra sina vapen. Stora svårigheter med att avgöra var de reella al-Qaida-hoten finns och vilka förbipasserande som är helt vanliga, fredliga medborgare.
Soldaterna förblir en anonym massa. Ingen sticker ut, beroende på att det inte finns någon huvudperson och ingen särskilt karismatisk skådis.
Filmens första tredjedel är en lång väntan på att något ska hända. Plötsligt börjar alla kaféer ute på gatan att avfolkas. Sedan blir SEALs-soldaterna attackerade från alla möjliga håll och de har ingen som helst kontroll över situationen.
Garland och Mendoza eftersträvar full realism. De lyckas fånga rädslan i de amerikanska grabbarnas ansikten och ger filmen en snudd på dokumentär prägel, men det saknas en vettig story.
Soldaterna förblir en anonym massa. Ingen sticker ut, beroende på att det inte finns någon huvudperson och ingen särskilt karismatisk skådis.
Vad biopubliken får är en strid ström av militär jargong och militära uttryck, flera av dem överkursbetonade. ”Vi måste begära casevac!” ropar ett befäl med jämna mellanrum. ”Roger, that” hänger jag med på, men casevac? En koll efter filmen var slut gav att det var en förkortning för Casualty evacuation, alltså omedelbar evakuering av soldater som är i behov av vård.
Det främsta syftet med ”Warfare” är att visa krigets meningslöshet. I Irak fanns det ingen plats för hjältemod. Människor blev dödade och lemlästade till ingen nytta.
Problemet är att filmen, krasst uttryckt, är enformig. Att under eftertexterna lägga in bilder på verklighetens soldater i nutid är ett uttjatat grepp i alla typer av ”based on a true story”- filmer.
Titta hellre på:
”The hurt locker” (Kathryn Bigelow, 2008)
”Zero Dark Thirty” (Kathryn Bigelow, 2012)
”American sniper” (Clint Eastwood, 2014)
