Ljuset är magnifikt i Pirjo Honkasalos storslagna existensiella drama ”Orenda” – där två ensamma kvinnor möts på jakt efter andlighet och mening med livet.
Båda har blivit lämnade av någon de älskat. Nu speglar de sig i varandra på stundtals rent Bergmanskt vis.
Vi befinner oss på en karg och enslig ö. Där bor den tvivlande och vresiga prästen Natalia, spelad av författaren, skådespelaren och tidigare professorn i dramaturgi Pirkko Saisio (som även skrivit manus).
Vid sin sida har hon en pojke – som kanske existerar i verkligheten eller bara som ett minne, eller både och – eller är en dröm. Allt tycks möjligt.
Nu speglar de sig i varandra på stundtals rent Bergmanskt vis.
Kanske är han Orenda? Irokesernas, alltså den nordamerikanska ursprungsbefolkningens, mytologiska naturväsen som rymmer allt gott, är omnipotent och aldrig kan dö. Eller är han motsatsen otkon – det ondas ande?
En färja närmar sig och ut kliver Nora (Alma Pöysti), en berömd operasångerska som sticker ut på den vindpinade ljungheden med sina höga klackar och sin kabinväska med rullhjul.
Hon tar sikte på prästens spartanska boning i sten – men avvisas bryskt. ”Ser det här ut som ett vandrarhem?” fnyser Natalia. Nora går rasande därifrån, men tvingas inse att sista båten gått. Motvilligt går hon med på prästens villkor: att få sova över på villkor att hon följer med och lägger ut nät, senare också rensar fisken de får upp.
Metaforerna och de bibliska referenserna i Orenda duggar tätt, och känns ibland väl många. Samtidigt berör dessa ordkarga kvinnor i sin sorg, så lika och ändå olika och så uppfyllda av olika slags skuld.
Nora, vars man just begått självmord, har kommit till ön för att söka upp prästen Natalia. Makens sista vilja var att hon – en del av hans förflutna – skulle ansvara för begravningen.
Det visar sig dock att Natalia mer eller mindre blivit avkragad, då hon börjat tro på en andlighet med mer kvinnliga förtecken, där treenigheten Fadern, Sonen och den helige anden inte hör hemma.
Förtröstan, förlåtelse och tillit är teman som behandlas, liksom martyrskap och nåd.
Orenda är en poetisk film, med vackert, naturlyriskt filmfoto av Max Smeds och stämningsbyggande musik av Elias och Sanna Salmenkallio.
Såväl mezzosopranen Nora som prästen Natalia sörjer, upplever ett utanförskap, funderar över existensen och har tappat fotfästet i tillvaron.
Förtröstan, förlåtelse och tillit är teman som behandlas, liksom martyrskap och nåd. Kvinnorna delar erfarenheter de skäms över. Känslan av att ha straffat någon av egoistiska skäl – och sedan själv bli straffad är något de brottas med.
Pirjo Honkasalo har tidigare undersökt helighet och ondska, bland annat i en serie dokumentärfilmer: ”The triology of the sacred and the satanic”. I ”Orenda” namn-droppas såväl Baudelaires ”Ondskans blommor” som Dostojevskijs ”Bröderna Karamazov”. Små glimtar av lekfullhet och fantasi blir det – men mer hade inte skadat.
Dramat växlar miljö mellan staden och ön och den vackraste frågan ställs mot slutet: ”Oberäkneligt rymdstoff – är vi inget annat?”
Titta också på:
”Gud finns, hennes namn är Petrunya” (Teona Strugar Mitevska, 2019)
”Bird” (Andrea Arnold, 2024)
”Fanny och Alexander” (Ingmar Bergman, 1982)
