När den högintensiva actionrullen ”The accountant” hade biopremiär 2016 introducerades publiken för ”Christian Wolff” (ett av många alias) – även kallad ”revisorn”. Ben Affleck fångar där sin fyrkantige rollfigurs unika fallenhet för matematik och logik. Lika genial som ”revisorn” är på att tänka i egna banor och komma med snabba lösningar lika misslyckad är han i sina sociala interaktioner med andra människor.
Hans savantsyndrom leder i första filmen till föräldrarnas skilsmässa. Mamman argumenterar för att skicka äldste sonen till specialskolan Harbor Neuroscience, medan pappan – en hårdför militär – vägrar. Mamman lämnar då familjen för gott medan pappan tränar sönerna i brutala kampsporter, ser till att de triggas av våld och lämnar dem inte bara med ett skrämmande våldskapital utan även med bestående psykiska men.
Lika genial som ”revisorn” är på att tänka i egna banor och komma med snabba lösningar lika misslyckad är han i sina sociala interaktioner med andra människor.
När vi nu återser bröderna, som inte haft kontakt på åtta år, har de spårat ur än mer på varsitt håll i egocentrisk livsstil och våldsutövning. Överdrifter som, hur konstigt det än må låta, blir lite av filmens behållning. Mer psykologi och en smula mindre hjärndöd macho-brutalitet följer. Inte minst i en för genren direkt udda line dance-scen inför ett countryband på en pub.
Uppföljaren går att se som en skruvad och roligare variant av ettan: ännu mer överlastad och actionspäckad. Något som redan förtexterna leker med: när siffran två i titeln placeras som ett ”upphöjt i två”-tecken.
”Revisorn” ägnar sig fortsatt åt att sköta bokföringen åt hårdföra kriminella – inte helt olikt advokaten Saul Goodman i tv-serien ”Breaking bad” och spin-offen ”Better call Saul”.
Efter skottlossning i en bingohall blir han som omväxling kontaktad av en laglydig person: chefen för ekobrottsmyndigheten, Marybeth Medina (Cynthia Addai-Robinson). Hon får inte ihop ledtrådarna som hennes forne chef, nu skjuten till döds, lämnat efter sig.
Mer psykologi och en smula mindre hjärndöd macho-brutalitet följer.
Den avancerade mordutredningen växer till en härva av människohandel – svår att följa – där migranter hänsynslöst utnyttjas av cyniska skurkar i globalt förgrenade brottssyndikat. Att de extremt våldsbenägna bröderna tar hjälp av en grupp unga savanter från specialskolan Harbor Neuroscience är en originell detalj, liksom diskussionerna om vad som kan sägas vara etiskt och moraliskt försvarbart i lagens namn, givet situationen, om du exempelvis representerar finansdepartementet.
I slutänden blir ”The accountant 2” ett fartfyllt genrespektakel, sevärt för stunden men utan bestående djupsinnigheter. Särskilt överlastat framstår slutet – då torpeden Anaïs går loss.
Vissa kritiska röster hördes mot originalfilmens sätt att porträttera autism. I tvåan framstår istället alla rollfigurer som märkliga – med eller utan diagnos.
Och visst älskar filmvärlden sina autistiska rollfigurer och deras egenheter. Det har vi sett prov på från Barry Levinsons klassiker ”Rain man” till tv-serier som ”The good doctor” – där en kirurg med savantsyndrom står i centrum – ”Atypical”, där rollfiguren Sam ibland verkar mer ”normal” än resten av sin familj eller ”Bron” – där Saga Noréns kriminalare sticker ut.
Revisorn – sittande på taket till sin campingvagn – sällar sig till skaran. Allt tycks dessutom bäddat för ytterligare en uppföljare – där våldet stegras till sin kubik.
Titta också på:
”Rain man” (Barry Levinson, 1988)
”Robocop” (Paul Verhoeven, 1987)
”I rymden finns inga känslor” (Andreas Öhman, 2010)
