”The Penguin lessons” utspelar sig i Buenos Aires 1976. Hit kommer den buttre och emotionellt avstängde läraren Tom (Steve Coogan) för att undervisa i engelska på en internatskola för pojkar.
Redan i första scenen, på väg till skolområdet, får han en pistol riktad mot sig och frågan ”Vem är du?”. I närheten hörs en bomb brisera. Politiskt är det en skakig tid. President Isabel Perón störtas och ersätts av en militärjunta. Argentinare lever nu i ständig skräck för att bli bortförda på gatan, torterade eller dödade.
Innanför murarna, i den hierarkiska och elitistiska skolmiljön, uppmanas Tom att ligga lågt och inte skylta med någon politisk uppfattning. Under statskuppen skickas pojkarna tillfälligt hem. Då passar den av livet skamfilade Tom på att resa till Uruguay för att dansa och dricka. Hans betydligt mer snacksalige kollega Tapio från Finland – lite fyrkantigt spelad av Björn Gustafsson – tjatar sig med på resan.
En sen kväll hittar Tom och hans kvinnliga sällskap fullt av pingviner på stranden, dödade av olja. Bara en enda pingvin är vid liv. Den får följa med till Toms hotellrum för att tvättas ren. När Tom senare försöker bli av med pingvinen nere vid vattnet följer den i stället efter honom vart han går.
Känslokallt försöker Tom på olika sätt överge pingvinen – men går bet. I stället har han snart en pingvin på halsen på internatskolan vars stränge rektor spelas av veteranen Jonathan Pryce.
Brittiske regissören Peter Cattaneo gjorde i slutet av 1990-talet stor succé med sin hjärtevärmande komedi ”Allt eller inget” där ett gäng stålarbetare med Gaz (Robert Carlyle) i spetsen förlorar jobbet och sätter upp en strippshow för att dra in pengar. Filmen blev Broadwaymusikal och har bland annat spelats på Göteborgs stadsteater.
Tyvärr nyanseras rollfigurerna aldrig tillräckligt och berättelsen kantrar ideligen över i något putslustigt och sentimentalt.
Några lättsamma komedier senare tar sig Cattaneo nu an Tom Michells varma och rörande självbiografi ”The penguin lessons” och lyfter där klassfrågan på nytt. Inte minst i en sidohistoria om internatskolans städerska och hennes barnbarn.
Visst är romanen, med sin fascinerande berättelse om pingvinen på internatskolan, tacksamt stoff. Såväl sjöfågeln som Tom blir metaforer för främlingen/migranten som kommer till en ny plats och måste försöka passa in. Göra sig hemmastadd.
Centralt är här vilket slags bemötande du får, om människor i din närmiljö går att förändra och vilken grad av instängdhet eller fångenskap som väntar.
Tyvärr nyanseras rollfigurerna aldrig tillräckligt och berättelsen kantrar ideligen över i något putslustigt och sentimentalt. Flera sidospår slarvas bort, och trots snarlik miljö når ”The Penguin lessons” aldrig intensiteten i ”Döda poeters sällskap”.
I ”Poppers pingviner” (2011) var det Jim Carreys rollfigur som manades till eftertanke och tvingades förändras, sedan han ärvt en hel grupp pingviner som flyttade in i hans lägenhet i New York.
I Shôhei Imamuras Guldpalmsvinnare ”Ålen” är det istället en affärsman som blir bästis med en ål under en längre fängelsevistelse – och ålen får veta allt.
Djur på film är ofta gulliga, avväpnande och har förmåga att få människor att förändras, att växa. Så också här – men det räcker inte.
Titta hellre på:
”Ålen” (Shôhei Imamura, 1997)
”Döda poeters sällskap” (Peter Weir, 1989)
”Happy feet” (George Miller mfl, 2006)
