Recension: ”Sommarljus och sedan kommer natten” i regi av Elfar Adalsteins

Människoöden i en ödsligt belägen isländsk kustby står i fokus när Jón Kalman Stefánssons roman ”Sommarljus, och sedan kommer natten” nu blir film. Resultatet är en slags ”poetisk blandning av yogainstruktioner och skröna" tycker GP:s filmredaktör Maria Domellöf-Wik.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

En trygg röst uppmanar oss att ”inte tänka så mycket. Bara dra ett djupt andetag och lyssna på måsarna”. Framför oss på bioduken ser vi samtidigt måsar flyga över ett kargt, isländskt kustlandskap, där ensliga byar ligger på rad.

Redan titeln ”Sommarljus och sedan kommer natten” avslöjar att det inte rör sig om en vanlig dussinfilm. Snarare en slags poetisk blandning av yogainstruktioner och skröna, med siktet inställt på parrelationer och människoöden i just den här ödsligt belägna byn.

Som fond har vi bankkrisens Reykjavik och det berömda nordiska ljuset som här skiftar lika snabbt som människornas sinnesstämningar. Rollfigurerna pendlar mentalt mellan mörker och ljus, medan tiden går och årstiderna växlar.

ANNONS

Det märks tydligt att berättelsen, med sina många drastiska och oväntade vändningar, bygger på en bok. Jón Kalman Stefánsson, som ligger bakom romanen, är en av Islands mest kända och uppskattade författare. Dessutom är han poet vilket tydligt smittat av sig på filmens tonfall.

Här finns ett mikrokosmos av helt vanliga människor att engagera sig i. Vid en närmare anblick visar sig alla vara väldigt egna, och oförutsägbara.

Regissören Elfar Adalstein vill skapa en filmklassiker alá Fellinis ”Amarcord” eller Robert Altmans ”Short cuts” – som båda utgår från en grupp människor och deras livsöden för att säga något mer om existensen.

Det går så där eftersom voice over blir tröttsamt i längden och de extra nyanserna, som på allvar fördjupar berättandet, fattas.

Ändå är filmen originell, och att inte veta vart berättandet är på väg osäkrar dramat. Som när Ásdís riktar en pistol mot sin otrogne make, fårbonden Kjartan, och trycker av.

Här finns ett mikrokosmos av helt vanliga människor att engagera sig i. Vid en närmare anblick visar sig alla vara väldigt egna, och oförutsägbara. Din nästas kvalitéer kan vara svåra att upptäcka om du inte tar dig tid att titta blir sensmoralen.

Direktören för byns textilfabrik börjar till exempel drömma på latin. Det leder till att han snöar in på fakta om rymden och existensen snarare än vinstmarginalen. Fabriken går i konkurs. Unge Jonas är konstnärligt lagd. Hans far, byns storvuxne polis, tampas med en hjärtesorg han inte kan sätta ord på. Sonen uttrycker desto mer i sina egensinniga porträtt av fåglar. Kristín är missnöjd med sin kropp, Elísabet drömmer om att starta restaurang. Attraktionen mellan Benedikt och Thuridur är påtaglig, men när alla hämningar väl släpper tar ödet en annan vändning.

ANNONS

Lokal folktro glimtar fram, och melankoli byts mot eufori när byborna väl släpper loss, festar och umgås. Berövade sin litterära spänst hänger filmens skrönor ändå lite löst – som smultron utan sitt strå.

LÄS MER:Recension: ”IF – låtsaskompisar” i regi av John Krasinski

LÄS MER:Recension: ”Furiosa” i regi av George Miller

LÄS MER:Recension: ”Immaculate” i regi av Michael Mohan

Titta också på:

”Vintersaga” (Carl Olsson, 2023)

”Drömmen lever vidare” (Robert Guédiguian, 2023)

”Driving mum” (Hilmar Oddsson, 2022)

Missa inga recensioner från GP Kultur

Nu kan du få alla våra filmrecensioner direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Filmrecension. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.

ANNONS