Recension: ”IF – låtsaskompisar” i regi av John Krasinski

​Är inte onda människor i kulturen något underbart? Vad skulle vi göra utan alla fula karaktärer? En skallig man i läder, med stöveldolk och ett svart förflutet. En nunna med len röst, men satans ord installerade i hjärtat. En man med emaljöga och sabel. En mutant med en inopererad bazooka i axeln. Tänk alla möjligheter som ondskan erbjuder.

Familjefilmen "IF" har flera förtjänster, men ett stort problem. Här finns ingen fiende att övervinna, ingenting att strida mot och ingen att tycka illa om.

Handlingen är därför enkel. Flickan Bea (Cailey Fleming) är tolv år gammal, fåordig och kavat. Båda hennes föräldrar blir allvarligt sjuka, och hon flyttar in hos sin gemytligt dementa mormor (Fiona Shaw) Samtidigt upptäcker Bea ett slags fantasirike på våningen över sin nya boning. Hon möter Ryan Reynolds karaktär Cal, samt en nallebjörn med käpp och hatt. Hon bekantar sig med talande alligatorer, en ekorre i mantel och en tecknad ballerina med stort huvud (Phoebe Waller-Bridge). Alla dessa figurer har en gång varit låtsaskompisar till barn, men nu är de bortglömda. Frågan är: Kan Bea hitta nya hem till dem?

Familjefilmen "IF" har flera förtjänster, men ett stort problem. Här finns ingen fiende att övervinna, ingenting att strida mot och ingen att tycka illa om.

Allt detta kan såklart låta trevligt, och visst erbjuder filmen fina stunder. Flera musikalnummer är förföriska, till exempel. Bea sjunger en intensiv poplåt av Tina Turner. Mormodern dansar till filmen Spartacus ledmotiv, samtidigt som stadsljusen lyser upp hennes siluett.

Men samtidigt kan "IF" kännas så betydelselös. Nästan ingenting står på spel här. Döden, sorgen och smärtan är aldrig riktigt nära. I stället får vi en lång rad goda karaktärer som skrattar varmt eller gråter tyst. Sällan har en ensemble varit så klok, så busig och samtidigt så lätt att hata.

Cailey Fleming gör såklart allting hon kan som Bea. Ändå kommer hennes medverkan med en nästan existentiell fråga: bör så unga människor över huvud taget skådespela, annat än i undantagsfall? Barn kan givetvis vara utmärkta aktörer. Men barn kan också, hur ska vi uttrycka oss korrekt, ödelägga ett verk. Fleming har ingen fallenhet för det här, och har även regisserats fel. Du ser när hon beslutar sig för att känna saker. Du hör henne läsa replikerna.

Krasinski gömmer sig kanske i en garderob. Vid ett tillfälle dansar han foxtrot med en skurborste. Det är oerhört dåligt.

Samtidigt är Fleming långt mycket bättre än Ryan Reynolds, det senaste decenniets sämste skådespelare. Denne man har rest en karriär på att göra exakt samma sak lite, lite sämre varje år. Han är som alltid förbryllad, ironisk och irriterad i "IF". Han går runt i sitt skägg och råkar ut för saker. Det är meningen att vi ska skratta.

Men värst är ändå John Krasinski, som spelar Beas pappa. Han ska vara en så ytterligt ömsint far. Aldrig är han modfälld, alltid har han nära till hyss och bus. Krasinski gömmer sig kanske i en garderob. Vid ett tillfälle dansar han foxtrot med en skurborste. Det är oerhört dåligt.

Endast Phoebe Waller-Bridge, som gör rösten till ballerinan Blossom, klarar sig någorlunda väl. Wall-Bridges har alltid haft en komisk takt i kroppen, och lyckas få fram den även här, trots de svåra omständigheterna.

För överlag är "IF" en förvirrande film. Den vill väldigt mycket, och samtidigt ingenting. Den är enkel och svår, tydlig och dimmig. Men framför allt är den god. Till sist kommer du att längta efter ondska. Du fylls, bortom din egen vilja, upp av fula begär. Du vill plötsligt ägna tid åt svartmässor och satanism. Ödelägga korallrev, vilseleda söta primater, fälla barn. Bara något annat än det här.

LÄS MER:Recension: ”Furiosa” i regi av George Miller

LÄS MER:Recension: ”Kingdom of the planet of the apes” i regi av Wes Ball

LÄS MER:Recension: ”Immaculate” i regi av Michael Mohan

TEXT

Jonathan Bengtsson

kultur@gp.se