Om 2023 var det stora “Barbie”-året och 2024 året då “Wicked” var på allas läppar, kommer 2025 att bli ihågkommet som “Snövits” år?
Allt pekar mot ett nej.
Det tisslas och tasslas om Disneys nya storproduktion, som företaget försökt smyga ut i biosalongerna. En manöver som såklart har genomskådats av medier och nyfikna fans, som turats om att lägga fram teorier om vad denna pyspunka till marknadsföringskampanj kan bero på.
Konflikten mellan Rachel Zegler och Gal Gadot, som spelar Snövit respektive den elaka styvmodern, har framförts som en teori, och sägs bottna i deras oenighet i Israel-Palestina-frågan.
En annan käpp i filmrullen påstås vara Zeglers krav att uppdatera kvinnoporträttet i filmen och göra Snövit till en mindre stereotyp Disneyprinsessa, vars enda syfte är att räddas av prinsen.
En sak är tydlig: att ge sig på Disneyfilmernas Disneyfilm går inte att göra obemärkt, eller utan att väcka känslor.
Zegler fick sin vilja igenom, men förändringen har fått kritiker att anklaga filmen för att vara för politiskt korrekt.
En tredje kontrovers berör rollsättningen. Den populära Snövit-filmen från 1937 kanske inte är den mest tacksamma att anpassa till vår tid.
Främst är det de sju dvärgarna som skapat trubbel, och lämnat Disney med en del alternativ varav inget känts riktigt bra. Hade de låtit kortväxta personer spela dvärgarna Butter, Trötter och Toker hade en kritikstorm antagligen kommit av den anledningen.
Valet att, som nu, köra på CGI-dvärgar (alltså helt datorgenererade) har i sin tur väckt vrede hos publiken. Den lackar dessutom ur på att det är just Rachel Zegler, vars mamma är colombian, som spelar rollen som den bleka prinsessan.
En sak är tydlig: att ge sig på Disneyfilmernas Disneyfilm går inte att göra obemärkt, eller utan att väcka känslor.
Hur är resultatet då? Tja, det korta svaret är: bättre än förväntat. De visuella effekterna är svårslagna, och trots att jag annars drar mig för musikaler är sångnumren här oväntat bra, vilket nog får sägas bero på Rachel Zeglers mer än godkända stämma. Därtill tar humorn udden av det lökigt romantiska.
För det stora störningsmomentet står, som väntat, de sju dvärgarna. Det känns helt enkelt lite off med ett gäng AI-genererade figurer mitt bland karaktärerna av kött och ben. Hade det verkligen varit så riskabelt att låta kortväxta personer få spela? En del av kritiken kompenseras dock av sången “Heigh-Ho", som de kortväxta gruvarbetarna sätter som en smäck trots att de saknar inre organ.
Till sist blir det kollektivet som besegrar individen, i denna aningen socialistiska version av Snövit och de sju dvärgarna.
Ursprungsberättelsen har delvis frångåtts, men så pass mycket har ändå behållits att även den mest konservativa Snövit-fantast torde vara nöjd. Den onda styvmodern och hennes sanningstalande spegel, Snövit som tvingas fly in i skogen, de gruvarbetande dvärgarna som ger henne husrum och det förgiftade äpplet vars enda botemedel är kyssen från den sanna kärleken. Samtliga grundelement är intakta.
Den stora förändringen är prinsen, som inte är någon prins utan ledare för en grupp tjuvar. Han och hans vänner tvingas stjäla mat från slottet för att klara sig mot svälten. Jämfört med 1937-versionen är vår tids “Snövit” betydligt mer politisk, med en styvmoder som inte bara är utseendefixerad utan även tidstypiskt snål med sina tillgångar. Om det inte hade varit för Disneys Trumpvänliga manövrar den senaste tiden så hade jag tolkat det som en kritik mot USA:s politiska styre.
Till sist blir det kollektivet som besegrar individen, i denna aningen socialistiska version av Snövit och de sju dvärgarna. Slutet är visserligen lite småtöntigt (eller cringe, som kidsen säger) men både oväntat och, jag erkänner, rörande.
Och Snövit då? Jo, hon har fått en egen agens, men blir också hjälpt av såväl dvärgarna som skogens djur och olydiga slottsvakter, på sin resa mot att befria kungariket. Den klassiska kyssen är visserligen kvar (ursäkta spoilern), men betydligt mer nedtonad och faktiskt ganska fin.
Allt som allt är “Snövit” ändå ett lyckat försök att förnya Walt Disneys omtalade kärleksbarn. Kanske har det påstådda bråket mellan Rachel Zegler och Gal Gadot bara gynnat deras spelade förakt gentemot varandra. För en annan känns åtminstone Disneys ängslan bra onödig.
Titta också på:
”Barbie” (Greta Gerwig, 2023)
”Wicked” (Jon M. Chu, 2024)
”The hunger games: The ballad of songbirds & snakes” (Francis Lawrence, 2023)
