En kritiker bör inte läsa andras recensioner innan den skrivit sin egen. Man ska inte låta sig påverkas, inte dras med i babblet. Med vissa filmer är det enkelt, med Luca Guadagninos ”Queer” var det svårt. Jag lyckades hålla den digitala diskursen borta tills en vän råkade säga ”men alla säger ju att den är dålig” till mig när vi drack öl. Nåja, det motiverade mig än mer till att skaffa mig en egen uppfattning.
Jag är en av alla dem som läste William S. Burroughs på gymnasiet och tänkte, när jag såg filmen, att Guadagnino nog också är det. Mycket riktigt, regissören uppger i intervjuer att han till och med skrev ett eget manus till filmen när han var 17, nu begravt sedan decennier. Manuset till denna film är skrivet av Justin Kuritzkes, men tonårstidens fäbless förklarar exempelvis varför Guadagnino gjort det märkliga valet att tonsätta filmen med sin egen ungdoms soundtrack; 90-talshits som Nirvanas ”Come as You Are” – trots att filmen utspelar sig under slutet av 1940-talet.
Det är alltså ett drömprojekt för regissören, och han har fått en budget som inte går av för hackor. Han har byggt upp det gamla Mexiko City i studion, vilket tyvärr syns på fel sätt, en klaustrofobisk, artificiell effekt uppstår. CGI-effekterna ser dyra ut men ger filmen en hopplöst samtida prägel, som inte passar med romanens känsla. Manuset är annars ofta hållet nära boken, monologer är tagna direkt ut den.
Craig är vacker, men har en asexuell aura.
Varför väljer man Daniel Craig som huvudroll i ett så skrikande gay universum som Burroughs, var min initiala tanke. Craig är vacker, men har en asexuell aura. Man blir heller aldrig investerad i hans rollfigurs besatthet vid Allerton, spelad av Drew Starkey, den amerikanska 20-åring som han är kär i. Craig spelar som en knarrig läderfåtölj, han har något immobilt över sig. Å andra sidan är den Lee som Burroughs skriver om, kraftigt inspirerad av honom själv, inte någon typiskt frigjord queer karaktär, han är desperat, hämmad, bär pistol och går inte till baren där alla ”fjollor” hänger, The Green Lantern. Inte förrän Allerton går dit, det vill säga.
Boken ”Queer” publicerades först 1985, när censuren mot HBTQI-innehåll inte längre var ett problem och Burroughs lyckats få en bra deal för den. I sitt förord till utgåvan från 1985 skriver han att han länge undvek manuset, eftersom texten tillkom under en traumatisk period i hans liv. Detta syftar på tiden efter att han sköt sin fru, modern till hans barn, till döds. En olycka, hävdade han, men det är oklart eftersom hans förmögna familj i princip betalade sig ur brottmålet. Man kan säga att inte heller eftervärlden riktigt tagit mordet på allvar – i Modernistas PR-text för den svenska översättningen 2014 står det exempelvis inget om det, förutom att Burroughs levde i exil eftersom han råkat i ”klammeri med rättvisan”.
Han skriver i samma förord att han har tvingats komma till den motbjudande slutsatsen att han aldrig hade blivit författare om det inte hade varit för hans frus död, eftersom han då kom i kontakt med den “ugly spirit” som plågar honom och hotar att ta över hans kropp och tvingar honom att skriva. Ja, vad ska man säga. Don’t do drugs, kids!
Varför gör man ens en film i dag av en bok skriven av den här misogyna, våldsamma författaren? frågade min vän mig
Det har sagts att Burroughs böcker är svåra att göra film av, där David Cronenbergs ”Den nakna lunchen” från 1991 tas som det främsta exemplet. ”Queer” är dock skriven som en mer konventionell roman formmässigt, utan den ”cut up”-teknik som författaren senare gjorde sig känd för, vilket underlättar. Problemet ligger snarare åt andra hållet, det är för konventionellt, tillrättalagt.
Varför gör man ens en film i dag av en bok skriven av den här misogyna, våldsamma författaren? frågade min vän mig. Jag kan ärligt talat inte säga att jag har ett svar på det efter att ha sett den. Filmen är framförallt snygg – det som i efterhand gjorde störst intryck på mig är Daniel Craigs linnekostymer, designade av Loewes Jonathan Anderson.
Men samtidigt innehåller den också en outsägligt töntig ayahuasca-tripp, gestaltad med ännu lite mer CGI och klichéartade samtida dans-rörelser. En scen som inte ens stöds av boken – där de aldrig hittar den åtråvärda yage-drogen, aldrig får till den där telepatiska närheten som Lee så desperat längtar efter.
Från biografen går jag alltså med en slags uppdämd frustration, men den lägger sig. Snart minns jag bara de vackra barscenerna, sexskildringarna, kostymen och Jason Schwartzmans underbara insats som hopplöst killbesatt. Det är den där ljuva känslan, som Guadagnino ju är så bra på, från gayfavoriten ”Call me by your name” till kannibalskräckisen ”Bones and all”.
Titta också på:
”Naked lunch” (David Cronenberg, 1991)
”Call me by your name” (Luca Guadagnino, 2017)
“Bones and all” (Luca Guadagnino, 2022)
